GP: Minnesmärken för smärta och öppenhet

Övergivna skor i olika storlekar. Detalj ur Mörker, väx morgondag på Bastionsplatsen av Kent Karlsson. Bild: Jonas Lindstedt

Artikel av: Karin Brygger, Göteborgs-Posten

I Göteborg finns två monument över Förintelsens offer. Oavsett om ett monument inte till fullo kan fånga lidande, fasthålla minne, förändra historien, så är det ur våra minnen, och andras minnen vi kan förändras som människor, skriver Karin Brygger.

Böcker, men av sten. Texterna, skrivna på varandra. Lager på lager av historia: namn, årtal, platser. På promenadavstånd från det granitmonument i form av två böcker som står på den inhägnade gården mellan synagogan och församlingshuset i Göteborg står nästa minnesmonument över Förintelsens offer, mitt i Göteborgs stadskärna, i kvarteren runt Södra Larmgatan som har gamla judiska anor. 

En cirkelformad men avbruten räls, ett ensamt ljus som lyser men svagt och så ett antal övergivna skor i olika storlekar. Skor fastnaglade i gatstenen invid vattnet, som inte är Donau, men Göteborgs egen kanal. 

I den lysande essän Näver skriver Georges Didi-Huberman om ett besök i Auschwitz. Han anländer tidigt på morgonen, när det ännu är "fri entré". Besöket gör honom illa till mods av flera skäl (inte minst detta med "fri entré"), till exempel paradoxen då han går genom de baracker som iordningställts för att informativt upplysa besökaren om den plats hen redan befinner sig på.

"Men vad sker när Auschwitz även på sin faktiska plats måste glömmas bort för att återskapas som en fiktiv plats med syftet att minnas Auschwitz?" frågar sig Didi-Huberman. 

Minne och historia, kultur och barbari. Han tar sig vidare till Birkenau, som öppnar sig i en helt annan slags fasa, en avgrund som står utanför det tillrättalagda. Drabbad av en utmattning inför historien påpekar han att i Birkenau måste besökaren "fråga ut sin egen blick". Ta ansvar, alltså. Han inser att just eftersom denna plats han befinner sig på är obegriplig, ofattbar, måste han själv föreställa sig det som skedde. Och stå ut med det.

Frågorna och diskussionerna om representationens möjligheter i relation till Förintelsen är outtömliga. Filosoferna, författarna, konstnärerna, arkitekterna, journalisterna, politikerna, poeterna, historikerna, juristerna: ingen har lyckats slå fast hur vi kan (om vi kan) och inte kan representera folkmordet på "rätt sätt". Varje försök slutar i ett slags misslyckande – som ändå genomförs. Till minne av … 

Ibland blir det trots både svårigheter och diskussioner ganska bra, eller mycket bra till och med. Det finns till exempel ett rum på Judiska museet i Berlin, litet, kantigt och utan fönster, högt i tak. Dörren smälter in i väggen. Genom en ventil hör man ljuden utifrån: röster, steg, ljud från räls (tunnelbanan). Man kan inte värja sig, man kommer inte därifrån, inte ens när man går ut.

Att veta och att inte veta samtidigt är det öde de flesta av oss som lever i dag måste hantera. Det är naturligtvis en ynnest i jämförelse med vad det är att verkligen veta hur det var under Förintelsen. När minne och historia möts i den egna kroppen, i blicken och i sinnet vet vi att om vi skulle ge tappt i viljan att skapa minnesmonument och andra minnesarkiv över Förintelsens offer bara därför att det är svårt, då överger också vi de som redan i livet övergavs av en hel värld. 

En person som inte kunde överge och som genomdrev arbetet med de två minnesmonument över offren för Förintelsen som finns i Göteborg är George Braun. Också han lyckades osedvanligt bra med att se till att monumenten både förmedlar smärta och samtidigt bär på en öppenhet som gör att de går att ta emot, betrakta.

George Braun är psykolog, andra generationens överlevande och tidigare ordförande för Judiska församlingen i Göteborg. Självklart spelar hans föräldrars öde en roll i hans engagemang, men också ett större ansvar för framtiden och en vilja att ingjuta hopp (det gick, trots traumat, att skapa sig ett nytt liv, och vi vill hedra er) skiner igenom i hans varma ögon när han berättar om arbetet som tog många år. 

George påminner mig ödmjukt om att tanken på ett monument hade funnits i församlingen redan sedan 1980-talet, men att det var ett så stort och svårt arbetsprojekt att de engagerade inte lyckades att helt slutföra det. Pärmarna med insamlade namn började bli dammiga när han blåste liv i projektet i slutet av 1990-talet. Omstarten kom att leda till att det först tänkta monumentet faktiskt blev två! Det krävde en insats som förgrenade sig ut i församlingen där medlemmar delades in i arbetsgrupper, men också ut i Göteborgs stad – som kom att bli en viktig aktör för ett av monumentens tillblivelse.

Ett av monumenten finner man i dag på innergården mellan församlingshuset och synagogan, det andra mitt i staden. Placeringen av Mörker, väx morgondag – den krökta avbrutna rälsen, lyktstolpen, de övergivna skorna på Bastionsplatsen – betyder att man från synagogan kan se det, och vice versa. Och tanken var redan från början att de skolor som besökte synagogan skulle kunna ta del av också av det yttre monumentet. Varje år besöker skolungdom synagogan som en del i sin religionsundervisning. Göteborgs judiska församling erbjuder också alla skolor i regionen kostnadsfria besök av överlevande som berättar om sina erfarenheter. 

På församlingens innergård står i sin tur två mörkt gråblå monument i slipad granit som likt öppna böcker med fem tavlor, vilar på en sockel. Texten är tryckt med seriegrafisk teknik på tavlornas båda sidor och består av namn, årtal, och bönen Kaddish i relief. Kaddish är en central bön i judendomen och läses för att hedra de hädangångna.

Detta starka monument kunde alltså ha blivit det enda, men Göran Johansson, länge ledande man i det politiska Göteborg, menade efter kontakterna med församlingen att ett monument över Förintelsens offer inte skulle gömmas undan. Det måste införlivas i den stad som tog emot en relativt stor del av de överlevande. 

Han hade naturligtvis rätt. Samtidigt uppstod en oro: ett monument som offentliggjorde de mördades namn skulle kunna skändas och om det skedde skulle konsekvensen innebära stor smärta för anhöriga. Därför står det monument där de mördades namn är inpräglade på den låsta gården.

Varje församlingsmedlem som har släktingar vilka mördades under Förintelsen har på detta monument först sitt eget namn skrivet och därunder släktingarnas. 203 medlemmar som är direkt drabbade har renderat 1 576 namn och så är ytterligare 65 namn tillskrivna, det är namnen på de överlevande som kom hit 1945 men kort därefter gick bort i sviterna av koncentrationslägren. Detta är ett monument som konkret tydliggör att Förintelsen inte tog slut 1945, utan ett trauma som går i arv, fortsätter verka i såväl människor, i samhället. 

Monumentet på Bastionsplatsen är frukten av en tävling mellan konstnärer och uppfördes med 1,3 miljoner kronor i finansiellt stöd från Göteborg stad. Det speglar övergivenhet, sorg och den uteblivna räddningen. Rälsen kröker sig … som en evighet ... och är samtidigt avbruten, som det rika judiska liv som tvärt skars av och nästan försvann från Europa. 

Trots att lyktstolpen med sitt svaga ljus lyser över gångstråket är det, kanske just på grund av sin lågmälda förtvivlan, lite otydligt för förbipasserande. Jag saknar en visuellt framträdande informationsplatta. I dag är den senare inlagd i en bänk. För den som kommer nära är det förvisso omöjligt att missta sig på känslan som monumentet inger, men kanske främst omöjligt för den som likt Didi-Huberman redan allena "frågar ut sin egen blick". Vad sker här, på kanten, ner till vattnet? Vad skedde? Hur blir det imorgon? 

Oavsett om ett monument inte till fullo kan fånga lidande, fasthålla minne, förändra historien, så är det ur våra minnen, och andras minnen vi kan förändras som människor. Genom att insiktsfullt ta del av mänsklighetens historia och begrunda vårt arv kan vi besluta oss för att göra vad vi kan för att förhindra en återupprepning. Precis som endast människan kan vittna för människan, så kan endast människan ta ansvar för människan. 

Det kan ibland kännas som ett omöjligt uppdrag att försöka göra gott, när vi ser oss omkring i en värld som fortfarande brinner, men "omöjligt" eller "ofattbart" får aldrig vara ett hinder för att vi ska kunna föreställa oss och agera för en bättre värld. "Hågkomsten av 1900-talets brott mot mänskligheten med nazismen som det mest tydliga exemplet, är en del av Göteborgs samtidshistoria, dels genom alla de flyktingar som funnit en fristad här och dels genom den kulturella och geografiska närheten till dessa händelser. Ett minnesmärke är ett sätt att bevara minnet för framtida generationer", kan man läsa i ett av de bevarade dokumenten som förmedlades mellan Judiska församlingen och kommunstyrelsen. 

Samarbetet mellan församling och stad visar på en stark solidaritet och omtanke från båda håll, kanske framförallt en omtanke om de som kommer efter oss, barn och ungdomar som ska växa upp här. 

Monumentet på gården är formgivet av församlingens arbetsgrupp och monumentet Mörker, väx morgondag på Bastionsplatsen av Kent Karlsson. Invigningen skedde år 2009.

Tack men inte adjö

Jag har under stora delar av mitt liv varit aktiv i vår församling. Föreståndare har jag varit i sammanlagt 16 år. Det är därför inte speciellt konstigt att jag valdes till ordförande 2009. Därefter har jag valts om några gånger men fr.o.m. den 7 februari är det inte längre jag som leder vår församling. Strax efter sommaren 2016 meddelade jag föreståndarna och fullmäktige att jag inte stod till förfogande när min mandatperiod löpte ut 2016.

Jag har alltid varit road av att representera, sitta i möten, hålla tal, utarbeta strategier och leda projekt. Under skolåren var jag aktiv i elevråd senare i studentkåren, representerade mitt regemente som värnpliktsombudsman, suttit i ledningsgruppen i de organisationer eller företag där jag varit anställd. Parallellt med en professionell karriär har jag ofta varit styrelsemedlem i någon förening inom vår församling, t ex som Hakoahs första sekreterare, i ungdomsföreningar som JUF och SJUF och sedan i fullmäktige under många år.

Jag har figurerat i många roller i vår församling och fått uppleva många minnesvärda händelser t ex:

• Att övernatta i synagogan - för att skapa mediabevakning av situationen för Sovjets judar på 70-talet
• Att ansvara för att månadsvis sända församlingsmedlemmar till dåvarande Sovjetunionen - för att hjälpa ”refusniks” dvs. judar som ansökte om utresevisum till Israel och som bestraffades för detta
• Att pryda 1a sidan i GP och GT samt hela löpsedeln - när en församlingsmedlem blev hotad
• Figurera i mängder av artiklar i pressen och ett stort antal radiointervjuer och TV inslag
• Träffa många regeringsmedlemmar och riksdagsledamöter vid olika uppvaktningar
• Ta initiativet till att vi nyligen genomförde en medlemsundersökning för att ta reda på vad våra medlemmar önskade av församlingen
• Hålla tal i synagogan och församlingshuset, Domkyrkan, universitets aula, begravningsplatsen, rådhuset, Bastionsplatsen m fl. platser
• Skriva ca 80 ledare i Det Senaste
• Hålla föredrag inför ca 1 000 delegater på World Jewish Congress i Jerusalem tillsammans med de ledande israeliska politikerna
• Tillsammans med kompisar skapa Noaks Ark, ett fullmäktige istället för församlingsstämma, bytt namn från Mosaiska Församlingen till Judiska Församlingen, tagit initiativet till och ansvarat för arbetet med att bygga dels ett minnesmonument över Förintelsens offer på vår gård samt ett monument bekostat av Göteborgs kommun på Bastionsplatsen. 

När jag tillträde som ordförande hade jag en ambition att:

• Kunna medverka till att få balans i vår budget. Vi brukade spendera mycket mer än vad vi hade och tog av vårt kapital, nu är vi nästan i balans.
• Effektivisera och strukturera om vår administration vilket nu innebär att det är snartsagt nya personer på alla positioner
• Sänka medelåldern på församlingens ledning vilket innebär att det nya föreståndarkollegiet är betydligt yngre än vad som var fallet tidigare

Men det finns mycket som återstår för den nya ledningen att arbeta med bl. a:

• Vi måste bli betydligt mer kostnadsmedvetna
• Vi måste engagera fler duktiga oavlönade medlemmar i vårt arbete
• Vi måste finna former för att bättre stimulera våra medlemmar att deltaga i den religiösa verksamheten
• Vi måste, i betydligt större utsträckning än vad som nu är fallet, finansiera vår verksamhet med externa medel. 
• Även framledes ha medlemsnyttan i fokus

Att åstadkomma något innebär nästan alltid att samarbeta med andra. Jag vill tacka personalen på församlingens kontor, som inte är många, men är en förutsättning för att vi medlemmar skall få den service som vi har rätt att kräva. Personalens roll är många gånger mycket svår då många medlemmar emellanåt anser sig vara deras chefer. Det är inte lätt att tillfredsställa en så mångfacetterat grupp.

 

Tack Roger Bodin, Peter Borenstein, Benjamin Gerber, Nathalie Gunnarsson, Daniel Jonas, Kristina Kockum, Roman Madorski, Leon Perlman, Tom Shulewitz, och Patrik Wendt

I rollen som ordförande samspelar man mycket med de andra som valts in i i föreståndarkollegiet. Jag vill tacka er alla för att ni valt att ta av er personliga tid, som kunde använts för samvaro med er familj, träffa kompisar, gå på bio eller gymmet etc. – men ni valde istället helt oegennyttigt avsätta tid åt att arbeta med Judiska Församlingens utveckling.

Tack Elinor Ben Menachem, Nava Bergman, Anders Carlberg, Jerry Creson,, Yael Feiler, Dan Fibert, Monica Hartwig-Ericson, Peter Kadar, Einar Kaplan, Gia Katz, Allan Ladow, Johnny Ladow, Raoul Luft, Josef Macznik, Ragnhild Meyer, Bertil Nejman, Josef Sendowski, Mikael Sommerfeld, Josef Zammel och Eli Zlotnik.

Jag vill också tacka alla er som jag samspelat med i fullmäktige samt alla de församlingsmedlemmar jag samarbetat med i olika sammanhang.

Slutligen vill jag önska Allan Stutzinskys och hans team lycka till i deras viktiga arbete; ochglädja/skrämma någon genom att meddela att jag inte brukar vara en passiv medlem i de organisationer jag är medlem i.

Lev väl och på återseende.

Tal i Domkyrkan: Auschwitz befrielse

George Braun talar i Domkyrkan

Min mamma som var född i Ungern samt min pappa som var född i Polen var lägerfångar i Auschwitz. Innan lägrets befriades den 27 januari 1945 hade de varit fångar också i andra läger, tvingats ut på s.k. dödsmarscherna och genomlidit annat omänskligt.

Vi har alla sätt journalfilmer från hurrande segerrusiga personer på gatorna i Oslo, Köpenhamn och runt om i Europa. Kriget var över. Nazismen var besegrad. En ideologi som byggde på hat och uppfattning att vissa mäniskor var förmer än andra och vissa så underlägsna att det inte skulle få finnas – det skulle utrotas i det som vi lärt känna som Förintelsen - denna ideologi var besegrad och lärdomara från Auschwitz, Bergen Belsen,Sobibor och andra läger hade gjorde att vi människor lärt oss vart hatets ideologi fört mänskligheten. Aldrig mer! Var lärdomen. Men lärde vi oss någonting? Eller var lärdomen tunn som fernissa?

1. Hur kapitaliserade vi på kunskapen att vi alla har ett ansvar att vårda människovärdet och motarbeta de krafter som predikar människors olika värde? 
2. Hur kapitaliserade vi på kunskapen att vi kompromisslöst måste vända oss emot de som förespråkar en herrefolksmentalitet i alla dess former? 
3. Hur har vi kapitaliserat på det världens nationer skrev under på i FN:s deklaration om de mäskliga rättigheterna. Jag citerar;

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.”

Mitt svar är nog tunn som fernissa. När vi ser vilka värderingar som idag vinner framgång politiskt i Sverige, i Europa i USA samt på annat håll kan man lätt bli synnerligen bekymrad.

När jag växte upp här i Göteborg tog jag spårvagnen en gång i veckan för att gå till religionsskolan som låg några 100 meter härifrån. Jag steg av spårvagn vid Centralen promenerade den korta sträckan och gick bara in i församlingens lokaler. Dörren var alltid öppen. När våra judiska barn och barnbarn skall till judiska skolan idag måste de passera vakter och grindar som skall skydda dem.

Man kan tycka att vi som homo sapiens - skapelsens krona eller evolutionens produkt - skulle ha lärt oss för mycket länge sedan att, Tankegods som byggs upp på uppfattningen att vissa människor är förmer än andra och att det finns grupper som inte skall tillerkännas samma rättigheter som andra - borde vara något som vi alla hade en allergisk reaktion mot.

Vad som händer igår kan vi inte göra så mycket åt idag. Men vi kan påverka morgondagen. Någon klok person har sagt att det räcker om de många goda människorna tiger still för att de betydligt färre onda skall segra. När vi inte individuellt reagerar när vi hör antisemitiska eller andra nedsättande och kränkande tillmäle mot personer som har en annan religion, hudfärg, kön eller sexuell läggning flyr vi vårt ansvar. Vi tar inte ställning mot ondskan.

Låt mig avsluta med att citera Auschwitzfången och nobelspristagaren Eli Wiesels ord; "Motsatsen till kärlek är inte hat – det är likgiltighet."

GP: Vänstern hoppar av i protest mot SD

Vänstern har hoppat av den gemensamma ceremonin för förintelsens offer i protest mot SD. Judiska församlingens ordförande George Braun har också lyft frågan också partiets lämplighet som medarrangör. Arkivbild: Elisabeth Alvenby

Artikel av: Arne Larsson, GP

Varje år arrangerar Länsstyrelsen "Samling för demokrati" tillsammans med riksdagspartierna, Göteborg stad och den judiska församlingen för att hedra förintelsens offer. Men i inbjudan till årets ceremoni, som hålls i Göteborgs universitets lokaler den 27 januari, saknas ett av partierna på listan över arrangörer – Vänsterpartiet.

– Jag tycker att det är en skymf mot förintelsens offer att göra den här manifestationen tillsammans med ett rasistiskt parti, säger Adriana Aires, distriktsordförande i Vänsterpartiet.
Att riksdagspartierna skulle stå bakom arrangemanget tillsammans beslutades i samband med starten år 2000. Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen 2010 och finns sedan dess med bland arrangörerna.
– Vi var skeptiska redan när Sverigedemokraterna bjöds in att vara medarrangörer och har diskuterat fråga sedan dess, säger Adriana Aires.

Varför?
– För oss är det viktigt att det är demokratiska krafter som är med och minns den här dagen. Krafter som står upp mot främlingsfientlighet och rasism.
Det är inte bara Vänsterpartiet som har diskutera om det är lämpligt att Sverigedemokraterna finns med. George Braun, ordförande judiska församlingen i Göteborg, berättar att han själv nyligen lyfte den med landshövding Lars Bäckström, som är den som står som huvudarrangör.
– Det har ifrågasatts länge om Sverigedemokraterna är lämpliga att vara med, eftersom det handlar om en minnesdag för Auschwitz befrielse.

Hur ser ni från församlingens sida på det?
– Vi har haft uppe frågan helt nyligen och jag har tagit upp den med landshövdingen. Vi har talat om det, men det finns inget beslutat.
Han tycker att det är tråkigt att Vänsterpartiet väljer att inte längre stå bakom arrangemanget.
– Det finns en god tanke med att samtliga politiska partier gemensamt kan ställa sig bakom det, utan att vi får en partipolitisk diskussion.
Sverigedemokraterna växte fram ur den främlingsfientliga rörelsen Bevara Sverige svenskt och bland de som företrädde partiet i början fanns personer med förflutet inom nazistiska organisationer.
Jörgen Fogelklou, distriktsordförande Sverigedemokraterna, säger att partiet numera tar avstånd från rasism.
– Absolut. Självklart gör vi det.
Lika självklart tycker han att det är att vara med och hedra förintelsens offer. Han kände till att Vänstern hoppat av årets manifestation, men säger att han inte visste att det var på grund av att Sverigedemokraterna är med.
– För mig låter det ofattbart. Jag hade hört att de inte skulle vara med, men att det var på grund av oss visste jag inte. Jag tycker att det är rent trams.

De säger att det är skymf mot offren att ni är med. Hur kommenterar du det?
– Det är ju ren och skär trams. Det får stå för dem. Det är självklart att vi står upp mot främlingsfientlighet. Vi är ett demokratiskt parti. Det finns ingen rasism i vårt parti. Det finns ingen antisemitism i vårt parti. Det finns inget sånt.
Han säger att partiets historia "inte är lika hemsk som det står i media" – men framförallt, att den är just historia.
– Jag vill inte försvara det som hänt tidigare än när jag själv gick med 2010. Och sedan dess finns absolut inget sånt här, säger Jörgen Fogelklou.
Istället för att delta i den gemensamma manifestationen kommer Västerpartiet bjuda in till en ljusmanifestation på Järntorget.
– Vi vill återskapa legitimiteten. Om vi ska kunna vara trovärdiga måste vi göra det tillsammans med partier eller organisationer som är demokratiska och som jobbar mot främlingsfientlighet och rasism, säger Adriana Aires.

Vigsel i synagogan – Välkommen Laila - Säkerhet

En motion som diskuterades vid senaste fullmäktigemötet var om vi skall tillåta vigsel i synagogan mellan en judiska partner och hennes/hans blivande icke – judiska gemål. Argumenten för att framöver tillåta detta var att en stor majoritet av våra medlemmars make/ maka inte kommer att vara judar. Om vi vill vara inkluderande och bidraga till att paret skall uppleva den judiska samhörigheten och kulturen som deras gemensamma vägval så är möjligheten till vigsel i synagogan viktigt argumenterade motionären. Frågeställningen är betydelsefull för snart sagt alla våra medlemmar då blandade äktenskap förekommer i så gott som alla familjer.

Frågan är synnerligen viktig för vår församling och konsekvenserna av vårt beslut måste noga övervägas. För mig är det självklart att vi skall vara inkluderande. Vi kan göra mycket mer än vad vi som församling gör idag för att få den person, som själv icke är jude och som gifter sig med en av våra församlingsmedlemmar att känna sig välkommen i vår gemenskap. Innebär detta då att jag röstade ja till vigsel i synagogan? Definitivt inte. Motionen föll med röstsiffrorna 12 – 11.

Konsekvenserna av ett beslut att tillåta vigsel skulle få dramatiska följder för församlingens utveckling och framtid. Låt mig ge några exempel

• De allra flesta av de rabbiner vi har haft i Göteborg, liksom för övrigt oxå i Stockholm, är utbildade vid JTS och tillhör den konservativa inriktningen. De 2 andra stora inriktningarna är ortodox och liberal/reform. Ett beslut att upplåta vigsel i synagogan skulle innebära att vi med stor sannolikhet kan glömma att framöver rekrytera en andlig tjänsteman eller kvinna från denna inriktning. Självklart kommer inte heller någon med ortodox inriktning att vara aktuell. Inom Masorti-rörelsen - konservativ och egalitär - accepterar man inte heller vigsel i synagogan.
• När jag för några veckor sedan diskuterade denna frågeställning med vår f d rabbin Robert Wolkoff var han förvånad att fullmäktige diskuterade detta spörsmål. Han menade att detta var en fråga som endast en rabbin är kompetent att fatta beslut i. Dessutom tillförde Robert en annan aspekt på frågeställningen. Han visade med hjälp av olika studier att frågan om blandäktenskap inte var den enda viktiga faktorn att reflektera över. Han lyfte fram frågan om sekulariseringen i den judiska världen som kanske ett minst lika stort hot mot judisk överlevnad.
• Per definition blir ett äktenskap mellan av av våra församlingsmedlemmar och en partner från en annan religion att betrakta som en borgerlig vigsel. Skall vi således upplåta synagogan till en ceremoni som är icke - religiös? Någon kan med rätta invända att vi redan har flera aktiviteter i synagogan såsom t ex konserter. Dock är de inte det symboliska värdet jämförbart. Jag frågade en ledande präst i Domkyrkan om han skulle kunna tänka sig att tillåta en borgerlig vigsel i sitt kyrkorum och svaret jag fick var ett tydligt nej. Prästen berättade att han från tid till annan ombeds att göra en borgerlig begravning, men inte heller detta kan han medverka vid.

Den 1 februari börjar Laila Takolander sin tjänst som verksamhetschef på Judiska Församlingen i Göteborg. Laila kommer från Helsingfors och har varit aktiv där i många år. Titeln är ny och vi har tidigare använt andra benämningar på församlingens högste administrativa chef. Vårt avtal med Laila innebär att hon inledningsvis anlitas som konsult och om både hon och vi så önskar övergår hennes konsultroll i en tillsvidareanställning. Vi önskar Laila välkommen och hoppas att hon skall bidraga med mycket energi, framåttänk och systematik till vår församling.

Tyvärr lever vi sedan lång tid tillbaka med behovet av att säkerställa att våra medlemmar tryggt kan komma till och ifrån bl a synagogan, församlingshuset, skolorna och sjuk- och åldringshemmet i Guldheden. Självklart åvilar det staten att i 1a hand ansvara för detta. Vårt eget Judisk Säkerhet I Sverige (JSS) har under många år, kalla vintrar, regniga höstkvällar och sena lördagskvällar liksom tidiga shabbesmorgnar funnits på plats för att göra sin viktiga gärning. Med tiden är det stor risk att vi tar deras arbete för givet och glömmer deras oegennyttiga insats. De är personer som offrar tid med familj och kompisar för att istället ta på sig sin krävande och inte helt ofarliga uppgift. Från ledningen för JF och på alla våra medlemmars vägnar vill jag rikta ett stort TACK för det arbete ni i JSS utför.

Nästa fullmäktigemöte kommer att ske den 25 januari. Alla medlemmar i församling är alltid automatisk välkomna att närvara vid dessa möten. Sedan några månader verkar en arbetsgrupp med att ta fram förslag på en ny ordf. för JFG. Jag meddelade för flera månader sedan att jag inte kandiderar för en ny 3 årig mandatperiod. Det är min förhoppning att vi på kommande möte kan välja någon som tar över ordförandeklubban.

Omskärelse – JF en fråga om solidaritet – Säkerhetskostnader - Paideia

Sedan lång tid tillbaka fungerar Centralrådet (CR) för de judiska församlingarna också som en remissinstans i det svenska samhället. Varje månad ombeds vi ge synpunkter på en mängd statliga utredningar mm. Ibland meddelar vi att vi inte har några specifika synpunkter men i flera fall ger det synnerligen väl utvecklade remissförfarandet i Sverige oss en möjlighet att påverka i för oss viktiga frågor. Nyligen reagerade vi då en statlig utredning vill göra barnkonventionen till svensk lag. I vårt remissvar efterlyser vi en konsekveaansanalys om hur en inkorporering av Barnkonventionen kan påverka minoritets möjligheter att utöva sin religion. Självklart ser vi risken för att omskärelse kan komma att anses strida mot svensk lag.

Stockholm är vår huvudstad och dessutom den i särklass största judiska församlingen i Sverige. Malmö är världsberömt pga. Reepalus angrepp på judar och den situation som våra systrar och bröder fått utstå. Det judiska Göteborg är tämligen anonymt. Vi måste anstränga oss för att inte glömmas bort när det blir tal om behovet av säkerhet för våra medlemmar. Malmö har varit duktigt på att använda sig av sin situation för att få medel från många olika håll. Vår ekonomiska situation är sådan att vi måste intensifiera vårt arbete att söka finansiering. Jag blir frustrerad när jag möter judar i Göteborg som säger ”jag är inte religiös varför skall jag betala församlingsskatt, jag nyttjar ju inte församlingens utbud”. Vi är en majoritet av församlingsmedlemmar som inte primärt ser oss som religiösa. Medlemskap i JFG är en fråga om solidaritet. Det handlar om att bejaka sin bakgrund och bidraga till att det finns goda förutsättningar för ett judiskt liv i vår stad också i framtiden.

Inom CR diskuterar vi f n om vi skall göra en sammanställning över de kostnader vi har totalt i Sverige för vår säkerhet och sedan lämna över den till myndigheterna och begära ersättning för utläggen.

För lite mer än 15 år sedan skapades den judisk utbildningsinstitution Paideia, med säte i Stockholm. Vi var från JFG med och skapade Paideia. Den största ekonomiska insatsen gjorde dock av svenska staten med 40 mkr samt en av Wallenbergstiftelserna med 20 mkr. Vid tiden för bildandet av Paideia fanns det inom det judiska Sverige olika uppfattningar om pengarna hade kunnat användas på annat sätt. Vi kan idag konstatera att Paideia är Europas ledande institut när det gäller studier av judisk text och dessutom fostrar mycket aktiva personer inom judiskt socialt entreprenörskap. Detta är något vi alla kan vara stolta över. Professorerna som undervisar kommer i huvudsak kommer från Israel.

Till dags datum har över 600 studenter deltagit i Paideias olika program. Av dessa har 7 blivit rabbiner. Från svenskt håll kan vi glädja oss åt att både Stockholms konservativa rabbin Ute Steyer, Judisk Krönikas chefredaktör Anneli Rådestad samt rektorn för nystatade Paideia Folkhögskola Noa Hermele, liksom vår egen Benjamin Gerber samt hans f.d. hustru Alica, som arbetar på Noaks Ark studerat på vid Paideia. Efter att ha varit lärosätets primus motor sedan starten lämnar nu Barbara Spector sin tjänst och efterträds av professorn i historia vid Haifa universitet Fania Oz-Salzberger. För några av oss känd från boken ”Jews and words” som hon skrivit med sin far, författaren mm Amos Oz.

Vi samlas här varje år

Vi samlas här varje år, söndagen mellan Rosh Hashana och Jom Kippur för att minnas den mänskliga katastrof som inträffade under den tid som ondskan härjade i världen. En tid inte längre bort än att flera av oss som samlats här själva kan berätta om sina upplevelser. Det är i år 72 år sedan grymheterna inte längre kunde döljas utan en hel värld med förfäran, skam och raseri såg vad som doldes bakom murarna och stängslen till Auschwitz, Bergen Belsen, Dachau, Majdanek, Sobíbor och andra läger.

Vi samlas här för att minnas individuellt och kollektivt.

Det enskilda minnet kan säkert vara övermäktigt för många. För smärtsamt att leva sig in i. Men vi vet att det på sikt inte finns något alternativ till bearbetning också av de hemskaste saker.

Det kollektiva minnet har vi alla ett ansvar för. Det är ett oförlåtligt svek att inte minnas vad som hände. Men, frågan är hur vi lever upp till vårt kollektiva ansvar? Ingen kan begära att de få som själva varit med om barbariet vid mycket mogen ålder kan förväntas agera idag. Men som judisk församling har vi ett ansvar att berätta. Människans minne är kort. Om vi inte berättar om och om igen faller snart vad som hände i glömska. Vi måste aktivt sprida kunskap till det uppväxande släktet om alla de varningssignaler som fanns. Det är t ex i år 75 år sedan massakern vid Babi Yar.

Massakern i Babi Yar var en varningssignal för vad som skulle hända oss judar i de länder som nazisterna skulle lägga under sig. Den 28 september 1941 sattes de upp affischer över hela Kiev som uppmanade stadens judar att anmäla sig följande dag med identitetshandlingar, pengar och värdesaker och varma kläder. Affischerna varnade alla för att de kunde komma att bli skjutna om de inte följde uppmaningen. Dokument visar att tyskarna förväntade sig att några tusen skulle följa uppmaningen, men 30 000 judar gjorde vad affischerna uppmanande till. De gjorde så i förhoppning att de skulle li evakuerade och flyttas till en annan ort och på det sättet överleva.

Det blev inte så. Den 28 och 29 september leddes de till ravinen Babi Yar och sköts av SS Einsatzgruppe. Enligt SS egna dokument vet vi att 33 771 judar mördades under mindre än 36 timmar.

Detta var ändå bara början – man uppskattar att mellan 100 000 och 150 000 judar och icke judar mördades vid ravinen under den tyska ockupationen av Kiev.

Vi som står här binds samman av vårt kollektiva minne över barbariet som drabbats oss. Det var en period av skräck, vanmakt och smärta. En period som är unik i mänsklighetens historia, även om det inte saknas andra skräckfyllda och fruktansvärda illdåd.

Medan vi står här sker fruktansvärda handlingar i Syrien och på andra plaster i världen. Skall vi fokusera på vad som händer nu och lämna det gamla bakom oss?

Jag menar att det vore helt fel.

Att glömma är det 1:a steget i att skapa nya fruktansvärda handlingar. Att tala om vad som hände vid Babi Yar och andra platser under den tid då ondskan härjade i världen är ett sätt att ta sitt ansvar för att de inte skall ske igen. Inom vår judiska församling här i Göteborg driver vi sedan många år arbetet med att inte låta det som hände falla i glömska. Vi erbjuder t ex skolor att vi som är barn till överlevande kan komma ut till dem och berätta om vad som hände.

Vi står här för att minnas, för att tacka de som ligger här samt alla de vars gravar finns på annan plats eller är okända. Tacka dem för deras vänskap, deras råd samt deras inspiration. Samtidigt som vi minns och sörjer dem kan minnet av dem stärka oss att gå vidare i livet – i en förhoppning att lidande och terror en gång skall förpassas till historien. Det kan kännas tungt ibland att orka vara optimistisk – men någonstans i oss alla finns nog ändå en visshet om att människor kan vara goda, respektera varandra och önska leva i frid med varandra. Det är en tid som vissa kallar messiansk.

Vi behöver en ny ordförande till Judiska Församlingen i Göteborg

Jag valdes till ordförande för vår församling 2009. Efter flera omval går min nuvarande mandatperiod ut i år. Efter mer än 7 år som ordförande kommer jag inte att kandidera för en ny mandatperiod. Mitt beslut har jag meddelat föreståndarna samt fullmäktige.

Sedan ett tag arbetar en rabbin/kantor kommitté, utsedd av fullmäktige, med frågan om hur vår framtida religiösa inriktning skall vara. Det är en viktig och komplex frågeställning. Min uppfattning att vi måste bestämma oss för vilken religiös identitet vår församling skall ha i framtiden. Under lång tid har vi, liksom Stockholm, betraktat oss som ”conservative”. Våra religiösa tjänstemän, både rabbiner och kantorer har ofta haft sin utbildning vid Jewish Theological Ceminary (JTS) i NY. Inom JTS utbildas idag manliga och kvinnliga rabbiner. Stockholm har nyligen valt en kvinnlig rabbin till sin stora synagoga. Skall vi nu söka en kvinnlig eller kanske en ortodox rabbin? Eller skall det vara en manlig rabbin som anser att kvinnor skall ha samma roll vid gudstjänster som män? Är det dags att ansluta oss till Masorti, en sammanslutning som beskrivits i majnumret av DS? Eller skall vi bara söka en rabbin som verkar kunnig och sympatisk?

Arbetet som pågår med att söka en rabbin är inte den enda förändring som vi jobbar med. Sedan lång tid tillbaka har vi arbetat med frågan om hur våra administrativa tjänstemän skall se ut i framtiden. Både Daniel Jonas, Roger Bodin och Anki Johansson går nästa år i pension. Arbetet med att bygga vår framtida administration pågår för fullt och jag hoppas vi snart kan presentera den nya laguppställningen. Det är inte lätt att ersätta personer som varit med oss så länge och som besitter så mycket kunskap om vår församling samtidigt som det ger möjligheter att bygga nytt.

Ett projekt. – Det Judiska Sverige – pågår sedan en tid. Jag tog initiativet till ett utvecklingsarbete med de 4 judiska församlingarna i Sverige (Stockholm, Göteborg, Malmö samt Helsingborg) för att samordna våra resurser. Är det rimligt att vi idag jobbar med samma arbetsuppgifter vad avser, t ex utbildning, sökandet efter religiösa tjänstemän/kvinnor, säkerhetsfrågor, begravningsverksamhet, kapitalförvaltning, kulturutbud på 4 olika ställen? Finns det inre en stor potential både kvalitetsmässigt och ekonomiskt i att samordna våra verksamheter? Det arbete som pågått i detta projekt redovisades vid Centralrådets (CR) årsmöte strax innan sommaren. CR beslutade att stödja detta arbete och den arbetsgrupp som skapats skall ta fram ett förslag till samspel senast vid nästa årsmöte.

Vid fullmäktiges sammanträde i september var ledningen för det Inter-religiösa arbetet i Göteborg inbjuden. Vi visade synagogan samt redogjorde för vår historia och struktur för besökarna. Därefter lärde vi oss en del om arbetet som pågår mellan de olika religösa församlingarna i Göteborg.

I JFG – till skillnad från främst vår systerförsamling i Malmö - har vi alltid eftersträvat och lyckats att ha alldeles utmärkta relationer med Göteborgs politiska ledning. På det temat kommer jag att träffa Ann Sofie Hermansson (s) som ju valts att efterträda Anneli Hultén som kommunfullmäktiges ordförande. Ann Sofie har oxå tackat ja till vår inbjudan att tala i vår synagoga i samband med Kristallnatten den 9 november.

Enligt judisk tradition skapades jorden på Rosh Hashana. Gud bedömer på denna dag vad vi människorna har gjort under det gångna året, och beslutar vad som skall hända oss under det kommande. Under de tio dagar som sedan följer finns tid för eftertanke och försoning.

Jag hoppas att vi alla, individuellt såväl som kollektivt, får ett bra år, fylld av glädje, kärlek, kunskap, förhoppningar, fred och framgång.

Vår överlevnad som judisk församling i Göteborg - 3 utmaningar

Välkommen tillbaka till din församling. Jag hoppas din sommar har erbjudit möjlighet till ledighet, samvaro med familj och vänner samt tid att reflektera över livets utmaningar och glädjeämnen. Förhoppningsvis kommer du att finna många program som vi erbjuder under hösten och vintern stimulerande och meningsfulla.

Efter att ha varit aktiv i Judiska Församlingen i väldigt många år, de senaste 7 som ordförande, skall jag nedan försöka lista några av de utmaningar som jag anser måste hanteras för att skapa bra förutsättningar för en framtid för vår församling.

1. Vi är idag en judisk församling med något över 1 000 medlemmar. Vi var fler tidigare:

• Några lämnar för att de flyttar från Göteborg, några för att de är missnöjda, några avlider, flera för att de anser medlemsavgiften för hög. Många har vi i ledningen de senaste åren uteslutit då de under en rad år vägrat att betala sin avgift. 
• Många av våra medlemmar lever i relationer med någon som har en icke-judisk bakgrund. En trolig effekt av detta är att behovet att visa solidaritet med vår församling är lägre än om man vuxit upp i församlingen.
• Dagens unga familjer består ofta av dubbelarbetande föräldrar. Den tid som återstår när jobben, barnen, släkten, kompisarna fått sin beskärda del av uppmärksamhet är liten. I konkurres med många andra spännande och utvecklande aktiviteter blir JF lätt förlorare.
• Trots att vi idag har en betydligt bättre process än tidigare för att få våra medlemmar att betala sina avgifter och trots stora kostnadsbesparingar genom att vi minskat våra administrationskostnader kämpar vi med att få vår budget i balans. Våra medlemmar har vant sig vid att JF erbjuder alternativa gudstjänster beroende på var och ens religiösa hemvist. Att vi kan erbjuda ett rikt utbud av sociala, och kulturella aktiviteter, liksom utbildning och stöd för de som behöver detta. 

När kostnaderna inte kan fördelas på många medlemmar kommer utbudet av vår service att minska på sikt. Vår systerförsamling i Malmö är ett varnande exempel. De har halverats på de senaste 10 – 12 åren.

Vi måste bli mer attraktiva för de som bor i vårt upptagningsområde. Vi måste bli fler medlemmar.


2. Vi har en ledningsstruktur som inte främjar effektivitet. Vår uppbyggnad med 6 styrelser i ett fullmäktige och en föreståndargrupp som mest består av representanter från dessa styrelser är demokratisk. Vilket är bra, men jag anser inte att det är effektivt.

Vi måste organisera oss på ett sådant sätt att vi skapar förutsättningar för en effektiv, kompetent och beslutskraftig ledning.

• Det finns några kompetenser som jag anser vara nödvändiga i ledningen.
• Någon som hanterar våra utåtriktade relationer mot – massmedia, kommun, regering och departement
• Någon som ansvarar för vår operativa verksamhet - en kompetent och administrativt erfaren person 
• Någon som ansvarar för medlemsnytta, relation med fullmäktige, de många olika föreningarna och blir någon form av ”inrikesminister”.
• Någon som ansvarar för vår ekonomi och agerar i en controller roll 

Vi måste bli effektivare och bättre på att implementera de åtgärder som vi diskuterar och beslutar om.

3. Under många år har vi kunnat konstatera att de allra flesta av oss har ett mycket begränsat behov av att regelbundet besöka gudstjänster. Detta är inte unikt för vår församling. Samma fenomen upplever judiska församlingar på väldigt många håll i världen. Men, är man en liten församling blir detta snabbt en ödesfråga. För några år sedan bilade min hustru och jag runt på Sydön på Nya Zeeland. En fredag em. anlände vi till Churchtown. Den största staden på ön med ca 400 000 innevånare. Vi frågade runt om det fanns en synagoga och vi hittade så småningom vad vi sökte. Vi var 8 – 12 personer som hade samlats på gatan utanför synagogan och de flesta trodde att det skulle bli gudstjänst. Så blev det också. Gudstjänsten leddes av en kvinna och vi lärde oss att de fick ihop till fredagsgudstjänst någon gång i månaden.

Jag har många gånger sedan dess ställt mig frågan ”Måste det finnas en regelbunden gudstjänst på shabbat för att det skall kallas en judisk församling? Räcker det inte att judar samlas till föredrag, sportaktiviteter eller spelar bridge ihop? Jag är tveksam. Kan man kalla sig en fotbollsklubb utan att äga en fotboll och spela boll? Kan en segelförening verka utan att man seglar? Kan man kalla en lokal för restaurang om man inte serverar mat?

Jag är väl medveten om att de allra flesta av oss, mig själv inkluderat, betraktar den judiska gruppen i Sverige ”primärt som en del av det judiska folket” och enbart ett fåtal av oss betraktar oss som ”primärt en religiös grupp”. Men, det avser oss som individer - som församling är jag tveksam till överlevnad på sikt utan att de grundläggande religiösa påbuden institutionaliserats.

Vi måste finna former som gör att betydligt flera än idag ser det som del av sin identitet att deltaga i en gudstjänst någon gång då och då. Formerna för gudstjänster kan säkerligen variera och jag tror vi kan göra mycket för att attrahera besökare. Steg 1 i denna process är att samla de som vill be på Östra Larmgatan.

M Kaplan, S Löfven, M Sahlin - Politiskt Omdöme och Vår Församling

Vi har säkert alla tagit del av den turbulens som uppstått genom f.d. bostadsminister M Kaplans uttalanden. För egen del är jag bestört över hur valhänt statsministern agerat. Vid ett möte med Löfven som jag hade ihop med ordf. i Stockholm och Malmö i samband med Reepalus uttalande om judars ansvar för antisemitism betonade statsministern betydelsen av den värdegrund som (s) omfattar. Man kunde verkligen förväntat sig att han skulle vara tydlig med sitt fördömande över Kaplans agerande och uttalanden. Så var inte fallet.

Den 3 maj var jag inbjuden till styrelsen för European Jewish Congress (EJC) för att berätta om de utmaningar vi upplever vad avser framtida judiskt liv i Sverige. Efter mitt tal och den diskussion som följde talade Mona Sahlin om sitt uppdrag som regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism. Mona berättade bl a att hon ”never been so worried about extremism in Sweden as now”. Det är allmänt omvittnat att hon gjort ett mycket bra arbete i sin roll som samordnare och EJCs president Moshe Kanor bjöd in Sahlin till London för att hon skulle kunna tala om sitt arbete till en större samling politiker och personer från massmedia. Dagen efter EJC mötet briserade nyheten att Mona avsäger sig sitt uppdrag då hon visat dåligt omdöme genom att skriva ut ett falskt intyg till en anställd på officiellt brevpapper.

I vår församling har vi valt, till skillnad från t ex Stockholm, att inte ha politiska partier. Jag tycker det har varit ett klokt val. Erfarenheterna från Stockholm visar att den politiska splittringen medfört en rad negativa konsekvenser. Då skall man ändå ta i beaktande att medlemsantalet i Stockholm är 4 gånger så högt som i vår församling. Det vore fel för vår församling att skapa en situation som i sin struktur underbygger splittring. Jag tycker vi skall vara måna om att framhålla det som förenar inte det som skiljer oss åt. Självklart har vi olika uppfattningar i flera frågor och dessa måste få komma fram. Detta skall ske genom att vi som enskilda medlemmar argumenterar för vår sak. Är vi flera som har samma uppfattning så blir argumentationen starkare. Debatten skall dock föras i fullmäktige, i Det Senaste samt i våra olika styrelser och föreningar. Inför senaste valet började en del medlemmar, i slutna grupperingar, argumentera på sociala medier och varna för en del fullmäktigekandidater samt lyfta fram andra. Ett sådant agerande ser jag som synnerligen olämpligt. Det innebär att vem som helst kan börja sprida uppfattningar i sakfrågor samt omdömen om enskilda personer som kan vara helt falska - utan att den eller de som är berörda har en möjlighet att kommentera påståendena. Debattera gärna men gör det på ett sätt som visar politiskt omdöme och inte i ”hemliga” grupperingar där osanningar kan bli sanningar för att de upprepas och inte motsägs.

Snart skall vi alla njuta av sommar, sol, umgänge och ledighet. Församlingslivet, liksom resten av Sverige, tar semester. Dock inte våra gudstjänster och annan serviceverksamhet. Kontorets öppethållandetider kan ni läsa om på annan plats i Det Senaste. Jag önskar er alla en skön, harmonisk och upplevelserik sommar och välkomna tillbaka när vi märker att sommaren bytt skepnad och börjar bli höstlik.

Tre stora och viktiga beslut skall nu fattas

Inom vår församling sker för närvarande samtal kring några grundläggande frågeställningar. Frågeställningar som sannolikt är mycket viktiga för hur vi kommer att utvecklas under de kommande åren.

1. Vilken religiös inriktning skall vi identifiera oss med? Vill vi framöver vara en församling som är ortodox, konservativ eller liberal? Hur skall vi garantera att bibehålla vår struktur som enhetsförsamling? Dessa frågeställningar aktualiseras i det arbete som föreståndarna inlett vad avser att skaffa information om vad en eventuell anslutning till Masorti skulle innebära. En beskrivning av vad Masorti är återfinnes i en separat artikel, på annan plats i detta nummer av Det Senaste.
   
   
2. Vi står på tröskeln till att anställa nya medarbetare inom vår administration. Som nämnts i min förra ledare så startar nu en process för att klara skiftet mellan de tongivande tjänstemännen på vårt kontor som nu nått pensionsålder och de nya som skall ansvara för en viktig del av vår medlemservice. Föreståndarna har utsett en arbetsgrupp på 4 personer som skyndsamt skall arbeta med denna process.
   
   
3. En annan viktig fråga som nu diskuteras är vilka stadgar som skall styra vårt fullmäktige. En stadgekommitté har arbetat fram ett förslag som förra året diskuterades i fullmäktige. Som brukligt är när det gäller stadgar, skall nu de nyvalda fullmäktigeledamöterna ta ställning till det framtagna förslaget. 

Jag har under några årtionden arbetat med ledarfrågor i större svenska såväl som internationella företag och organisationer. En återkommande frågeställning har varit i vilken utsträckning en ledare skall agera som en termostat eller en termometer. Översatt till vår församling står valet mellan att ha en drivande och utvecklande ledning eller en ledning som enbart läser av vad som händer och rapporterar denna till församlingens medlemmar. Skall ledningen bara förvalta eller driva utveckling? Min egen uppfattning är att det åvilar ett ansvar på ledningen att inte bara registrera utan agera. Vi är inte i behov av föreståndare och ett fullmäktige som bara ”ser på ” vad som händer. Vi behöver en ledning som driver på och påverkar, även om det kan och skall leda till åsiktsutbyte och diskussioner inom våra egna led.

När man ställer upp i vårt fullmäktige tar men ett ansvar för vad som händer i vår församling. Genom att fullmäktigeledamöterna och föreståndare tillsätts efter demokratiska val garanteras att de personer som utses är lämpliga representanter för sin uppgift. Visst hade det varit bra om fler av församlingens medlemmar varit aktiva i fullmäktigevalet. Men, det är ett problem som vi delar med många andra val i Sverige och utomlands. Det fullmäktige som valdes förra året och nu utgör vår ledning har hitintills varit engagerad och förändringsbenägen. Det lovar gott för framtiden.

Hur gör vi med vår religiösa inriktning? Vad är Masorti?

Sedan en lång tid tillbaka har vi kunnat konstatera att besöksantalet vid våra gudtjänster varit dalande. Även vi de större judiska högtiderna kommer idag färre besökande än vad som var fallet för 10 eller 20 år sedan. Denna utveckling är inte unik, samma mönster rapporteras från många judiska församlingar i Europa. Men, det innebär att vi från ledningens sida måste agera och vidtaga åtgärder för att garantera att den del av församlingens verksamhet som innefattar gudstjänster stärks. Vi har idag varken en rabbin eller kantor anställd. Fullmäktige beslutade att inte förlänga kontraktet med rabbin Hillel och vår kantor sedan mycket lång tid Leon Perlman har gått i pension.

De samtal som vi haft inom fullmäktige har resulterat i att en rabbinkommitté tillsatts. Denna består av representanter från fullmäktige. Deras uppgift är att söka en rabbin och/eller en kantor. Vid de samtal som förekommit i kommittén har flera medlemmar argumenterat för att prioritera en kantor. Argumenten har varit att vårt primära behov är att anställa någon som kan ansvara för gudstjänsterna samt vara verksam som lärare. Även en rabbin har dessa uppgifter, men i en rabbins uppgifter ingår också flera andra uppgifter som vanligtvis inte är det primära för en kantor. Kommittén har valt att betrakta församlingens barn och ungdomar som den primära målgruppen.

Våra religiösa tjänstemän (liksom Stockholms) har för de mesta sin utbildning vid Jewish Theological Seminary(JTS) i New York. Både rabbinerna Robert Wolkoff samt Morten Narrowe liksom kantor Leon Perlman har sin utbildning därifrån.

Den inriktning som vi har haft i synagogan under mycket lång tid kallas konservativ (från engelskans conservative). Inom denna rörelse finns det synagogor som tillämpar egalitär ordning vad avser kvinnans och mannens roller och ansvar liksom synagogor som inte är egalitära.

Det finns tre huvudgrenar inom judendomen. Det är stor variation av olika åsikter inom varje gren, men generellt kan man beskriva enligt nedan:

Ortodox judendom: Torahn är Guds ord och vi ska följa dess bud och den flertusenåriga rabbinska tolkningstraditionen som bygger på hur Talmud har tolkat Torahn. De flesta moderna frågor måste finna sina lösningar inom ramen för den ortodox traditionen. 

Reform judendom: en liberal rörelse som startade i början av 1800-talet när judarna lämnade ghettot.. De anser inte att Torahn är Guds ord, utan att den är skriven av människor som var inspirerade av Gud. Därför menar de att Halcha inte är bindande och att judiska traditioner är byggd på folklore. Judarna är däremot förpliktade att efterleva den judiska etiken. (inte mörda, inte stjäla, ge välgörenhet mm), De är positiva till religiösa traditioner men var och en är fri att välja sin väg. 

Konservativ judendom: En grupp som i mitten av 1800 talet bröt sig loss från Reformrörelsen, när de ansåg att man hade förändrat eller avskaffat för många av de rituella buden. Denna rörelse menar att judar ska leva i den moderna världen, och följa Halacha. Enligt den konservativa judendomen påverkas Halacha av historien och ibland måste det ske moderniseringar. Det görs av en kommitté av rabbinska experter som väger in moderna faktorer tillsammans med den judiska tolkningstraditionen, när man tar ställning i viktiga frågor.

Det samtal som förekommit i våra led sedan flera år har handlat om huruvida vi formellt skall ansluta oss till den konservativa inriktningen, i Europa representeras denna inriktning av Masortirörelsen.

Masorti (hebreiska för traditionell) Europa, är en inriktning och en federation med huvudsäte i London. De anger som sitt syfte att stödja Masorti församlingar i Europa. De är etablerade i 9 länder och Stockholm har sedan några år låtit sin synagoga bli medlemmar. Masorti verkar idag i 44 länder. De har en ungdomsdel som heter Noam och som arrangerar bl. a shabbataktiviteter, sommarläger, Israelresor, ledarträning. De har också en studentorganisation som heter Marom, för åldrarna 18 – 30 år. Inom Masorti Europa har man också en rabbinsk domstol, Bet Din, som man kan engagera för frågor kring konverteringar, skilsmässor samt sam kosherfrågor.

Masorti beskriver de själva som ”The purpose of Masorti Judaism is to develop flourising communities and promote a Judaism that is commited to traditional practise and modern values”. Inom ramen för sin organisation har de också utbildning av rabbiner och kantorer. För de församlingar som anslutet sig till Masorti bistår de med utlåning av rabbiner.

När vi intervjuat den person som i Stockholm, har mest med Masorti att göra berättar han att de valt att gå med av en rad orsaker, inte minst för att det ger församlingen en judisk identitet samt tillgång till en kunskapsbank. Vidare lyfte han fram att de ansåg att det skulle vara lättare att attrahera en rabbin om de kunde definiera sig religiöst.

Kostnaden för att bli medlem i Masorti är minimal.

Det är vår uppfattning att frågan om vårt medlemskap är en fråga som fullmäktige skall ta ställning till under året.

George Braun (ordförande i Judiska Församling) och Allan Ladow (medlem i rabbinkommittén)

Enhetsförsamling – Debatt - Masorti

Sedan lång tid tillbaka har vi i Göteborg, liksom vår systerförsamling i Stockholm, valt att samla judiskt liv i en enhetsförsamling. Målet är att alla judar i staden med omnejd skall känna en tillhörighet till en organisation – Judiska församlingen i Göteborg (JFG). Inom ramen för JFG skall det finnas möjligheter för en rad olika föreningar, styrelser och klubbar.

Vi brukar känna stolthet när någon säger ”finns det 2 judar samlade finns det minst 3 åsikter”. Vår respekt för mångfald, diskussioner, heterogenitet, åsiktsutbyte är kanske ett arv från Talmud. En dokumentsamling av lärda åsikter samlade under århundraden, där olika tolkningar presenteras. Hur som helst har denna respekt odlats bland oss judar under mycket lång tid - och medfört att vi kunnat bidraga till att utveckla de samhällen vi levt i.

När man ingår ett äktenskap ger man upp en del av sin frihet. Man måste börja ta hänsyn till en annan person, vi måste avhända oss en del av vår frihet. På samma sätt är det när vi går med en förening, församling, politiskt parti etc. Det finns stadgar som markerar vilka förhållningssätt, åsikter mm, som vi förväntas följa. Inom JFG har vi stadgar. Från tid till annan har det förekommit en diskussion om vad t ex stadgarna säger om våra medlemmars relation till staten Israel. I det nya stadgeförslaget som fullmäktige skall ta ställning till under året står det i ändamålsparagrafen ” Församlingens huvudsakliga ändamål är att främja, bedriva och vårda judisk religiös, kulturell och social verksamhet, att stärka banden med det judiska folket och staten Israel”. Hur detta skall tolkas finns det olika uppfattningar om. För egen del har jag en klar uppfattning som innebär att stödet till staten Israel som en judisk stat icke är förhandlingsbart.

Sedan några månader har de nyvalda fullmäktige tagit över ansvaret för vår församlings utveckling och fortlevnad. Det är mycket glädjande att kunna konstatera att det sjuder av engagemang och debattlystnad bland de nytillträdda. Det lovar gått för framtiden. Viljan att förändra och bygga nytt måste alltid hanteras med respekt för tradition och andras uppfattningar. Det är sällan världen är helt svart eller vit, oftast är det variationer på grått som gäller.

Läkare talar ibland om att det finns infektionskänsliga områden. Områden som man måste vara försiktig att t.ex. operera i. På samma sätt har ledningen för JFG ett ansvar att inte skapa onödiga konflikter mellan församlingens medlemmar. Ett exempel på ett ansvarstagande i detta avseende är Informationsstyrelsens beslut från den 9 februari 2016 ”att Det Senaste inte är ett forum för politisk debatt, dock kan det finnas debatt kring församlingens verksamhet som berör politiska ställningstaganden”. Beslutet avser politiska inlägg som berör församlingsmedlemmars inställning till staten Israels politik, som för vissa länge varit en källa för osämja i vår enhetsförsamling.

Debatt i Det Senaste är inte den enda frågeställning där ett ansvarsfullt agerande krävs från ledningen. Det finns fler infektionskänsliga områden. Bedömningen av vem som är en lämplig rabbin eller kantor kan leda till upprörda och otrevliga anklagelser. Detta har skett i vår församling likaså i andra församlingar. Religionsstyrelsen ( som tidigare kallats synagogstyrelsen) har påbörjat ett arbete att söka församlingens nästa rabbin och eller kantor. Låt oss alla anstränga oss att föra denna diskussion med sans och mått.

En mycket viktig uppgift för församlingens ledning blir att starta processen att ersätta flera av våra ledande tjänstemän på kontoret. De har, tjänstgjort länge och det är dags att blicka framåt. Vem skall ersätta Daniel Jonas? Vem skall ersätta Roger Bodin? Det kommer definitivt inte att bli lätt att hitta erfarna, kompetenta och drivna tjänstemän/kvinnor att ta över efter dessa herrar.

För 4 – 5 år sedan fördes ett samtal i fullmäktige huruvida vi som församling skulle ansluta oss till Masorti. Några år tidigare hade stora synagogan i Stockholm gjort så. Masorti beskriver sin uppgift på följande sätt ”The purpose of Masorti Judaism is to develop flourising communities and promote a Judaism that is commited to traditional practise and modern values”. För att lära oss mer om denna organisation deltog 2 representanter, under en helg i Berlin, i ett Masorti möte. Det var en fröjd att få tillbringa en shabbat, tillsammans med Masorti-medlemmar från hela Europa, USA, Brasilien, Colombia, Australien samt t o m Uganda. Gudstjänsterna utmärktes av aktivt deltagande från väldigt många där flera delade på att läsa ur Torahn och leda andra delar av shabbatgudstjänsterna. Det skapades en fantastisk stämning som jag kommer att bevara i minnet för lång tid framöver. Masortis fokus på judisk kunskap är något som våra medlemmar kan komma att ha stor behållning av. Näst steg i denna process är att fullmäktige får mer information om vad Masorti är, vilka villkor som gäller för att så småningom ta ställning till om vi skall fortsätta samtalen med denna organisation, som organisatorisk mest liknar en federation i sin uppbyggnad och sätt att fungera.

Vår Judiska Församling i Göteborg och Presidentvalet i USA

En mycket viktig fråga som nu diskuteras i vårt fullmäktige är hur mycket pengar vi skall avsätta för en kantor eller rabbin. Några av oss anser att det är självklart att vi skall avsätta stora summor för att vi är en judisk församling och som sådan helt beroende av att ta en hel del av våra resurser till att avlöna rabbin och eller kantor. Andra av oss anser att vi skall vara mer restriktiva vad avser avsättning av medel till religiösa tjänstemän och istället lägga mer resurser på ungdomar och skolan.

Besöksantalet i synagogan har varit sjunkande sedan lång tid. Detta tar den ena gruppen som bevis på att judisk identitet genom att gå till synagogan inte är så viktigt för de allra flesta. Den andra gruppen framhåller att det låga antalet besökande är synnerligen allvarligt och måste åtgärdas genom att anställa en rabbin och eller kantor som kan vända trenden.

Vår situation är inte unik, snarare är det dilemma vi står inför väldigt vanligt i de flesta europeiska judiska församlingar. I städer med stora judiska befolkningar såsom London, Paris och några till finns ett så stort medlemasunderlag att man kan välja vilken församling man vill tillhöra. Vi har inte denna valfrihet.

Den amerikanske politikern Bernie Sanders gjorde dött lopp med Hillary Clinton när den långa processen att utse en president startade i Iowa i början av februari. Att en jude kan få en absolut politisk topposition i USA är inget vi inte varit med om tidigare. Al Gore valde Joe Lieberman, en ortodox jude, som sin vicepresident kandidat.

Det intressanta med Sanders är att han är en sekulär jude. I höstas sade han ”I am not actively involved with organized religion”. 20 procent av judar i USA som identifierar sig som judar säger sig inte ha en religion. Bland amerikanska judar som är födda efter 1980 stiger siffran till en av tre.

Politiskt har dessa judar mycket mindre gemensamt med ortodoxa judar än med andra sekulära amerikaner. USA är kanske redan idag mindre uppdelat pga. vilken religion man tillhör än om man praktiserar någon religion överhuvudtaget eller ej. Andelen amerikanser som vägrar att han någon religiös tillhörighet har stigit från en på 20 år 1972 till en på fem idag. Min uppfattning har länge varit att USA är mer påverkat av religion än de flesta europeiska stater. Vi är säkert många som noterat hur amerikanska politiker väldigt ofta börjar eller slutar sina tal med hänvisning till en allsmäktig kraft genom att säga ”my lord and savior Jesus Christ” eller ”in God we trust” eller ”may God bless America”.

Om det är så att många av oss inte längre lever ett traditionellt judiskt liv i form av vad vi äter, vad vi gör på shabbat, vem vi gifter oss med och hur vi uppfostrar våra barn – vilken slutsats skall våra politiker i fullmäktige dra av detta? En jätteviktig fråga – och en jättesvår problematik att ta ställning till.

De frågor som sedan många år funnits i min skall är. ”Kan vår judiska församling i Göteborg överleva utan ett stort inslag av religion i form av religiösa tjänstmän/kvinnor? Kan en sekulär judisk församling överleva? Hur skall vi agera för att varar relevanta för de ungdomar och unga familjer som finns i vår församling idag?

Nya ledare – Att bli lycklig – Bilden av Sverige i Israel – Nya stadgar

Vår systerförsamling i Stockholm har sedan mycket lång tid haft ” göteborgare” på ledande poster. Lena Posner-Körösi var ordförande i 15 år. Jackie Jakubowski har varit chefredaktör för Judisk Krönika under väldigt lång tid. Nyligen har det skett byten på båda dessa poster. Stockholms nye ordförande heter Aron Verständig och sedan några månader har Anneli Rådestad tagit över chefredaktörstolen. Att en storstad lockar begåvade och engagerade personer från en mindre stad är inget märkvärdigt. När jag började plugga på universitet alldeles i slutet av 60-talet kallades detta fenomen ”brain drain”. Tur för oss i Götet att vi har kvar många ”brains” och att nyvalda fullmäktige består av många nya som förhoppningsvis visar framfötterna och blir kvar i vår församling under många år. Inte bara för JFG skull utan oxå för deras egen del.

I nyårsdagens GP återfanns en artikel av Åsa Wikfors, professor i teoretisk filosofi, där hon redovisade forskning som visar att det bästa sättet att finna lycka är att engagera sigi andra människor. Hoppas många av er som idag är passiva medlemmar i vår församling tar till sig Åsas rön.

För egen del läste jag GP på nätet då jag i skrivande stund – 20160112 -befinner mig i Tel Aviv. Tyvärr råkar jag ständigt ut för frågor från taxichaufförer, släktingar och folk på gatan som undrar varför Sverige är så negativ mot Israel. På samma tema informeras det om att många fransmän köper lägenheter i landet. Är det så att vi har anledning att befara sämre tider för judar utanför Israel? Jag vill inte tro det, men olyckskorparna bli fler och fler.

När man skall ändra stadgar i en förening/församling gör man ofta detta först efter att man haft ett mellanliggande val. Orsaken är att stadgar inte skall ändras ogenomtänkt. Under förra året presenterade en stadgekommitte – som arbetat i flera år – förslag på nya stadgar. För att dessa nya stadgar skall börja gälla krävs att det nyvalda fullmäktige oxå tar beslut att börja arbeta efter de nya stadgarna. Sannolikt kommer denna fråga upp på fullmäktiges bord under hösten.

Framtiden – Outsider/Insider – Tack M, E, A, J – Generositet

Då har vi lagt ytterligare ett år till handlingarna. Ett år som tyvärr innehållit mycket oro. En oro som stammar från flera olika håll. Kommer den stora invandringen till Sverige av personer som är uppvuxna i länder där antisemitism- är statlig styrd och ofta förekommande - att påverka vår säkerhetssituation? Kommer terrorism, inte minst den som utövas av islamister påverka vårt välbefinnande?

Som judar har vi kanske alltid – när vi valt att bo utanför Israel – betraktats som både ”outsider” och ”insider” i alla samhällen. De flesta av oss har nog jämt haft en minoritetsidentitet. En position som utanförstående betraktare samtidigt som vi, i allra högsta grad, är en del av samhället. Detta har berikat oss samtidigt som vi tack vare denna position- kunnat berika de samhällen vi levt/lever i.

Denna tvåsamhet stimulerar men har oxå ett pris i form av ständiga diskussioner och reflektioner kring vår egen identitet. Väldigt många av oss som är medlemmar i JF är inte religiösa – om man med religiös menar att vi är troende. Jag hävdar att man visst kan vara medlem i en religiös sammanslutning utan att vara religiös. Men, utan att en församlings medlemmar har kunskap om sin historia och redskap att utöva sin religion kommer församlingen inte att överleva. Här har vi i Göteborg, liksom väldigt många andra församlingar, en jätteutmaning. Vi måste finna former för att bredda kunskapsinlärning, för barn och ungdomar liksom för oss vuxna.

Nu skall ett nytt fullmäktige börja arbeta. Många är nya och det är glädjande. Fullmäktiges ordförande sedan många, många år Mikael Romanus lämnar fullmäktige och jag vill härmed på allas vägnar tacka Mikael för hans tålamod och skicklighet när han guidat oss i demokratisk ingenjörskonst. Vi är många gånger ett debattglatt gäng som kan bli nog så besvärliga att leda, men Mikael har vunnit allas respekt för sitt sätt att styra diskussionen. En annan person i våra egna led som jag gärna vill lyfta fram är Einar Kaplan som under många år ansvarat för vår ekonomiska förvaltning. Einar vill nu avsluta detta arbete och kommer att göra så snart fullmäktige valt hans ersättare. Dessutom förtjänar Einar ett stort mazaltov när han nu precis fyllt 70 år. Allan Ladow ställde aldrig upp i valet och lämnar sålunda fullmäktige efter 10 år som synagogföreståndare. Tack för dessa år och jag är övertygad om att både Mikael, Einar och Allan kommer att bidraga till församlingens väl även framöver.

Man behöver verkligen inte sitta i fullmäktige för att bidraga till att utveckla vår församling. Ett exempel på detta är Josef Sendowski som sedan han lämnade fullmäktige för flera år sedan nu varit oss behjälplig genom att genomföra ett antal utredningar. Redan för flera år sedan gjorde jag upp en lista på olika problemområden/utvecklingsfrågor som vi behövde fördjupa oss kring. Listan har undan för undan bearbetats – men vi är från församlingsledningen i stort behov av medlemmar som kan tänka sig att ställa upp och hjälpa till. Jag är övertygad om att vi har flera medlemmar som nu – kanske för första gången på många många år har tid över. Tid som skulle kunna användas till att hjälpa Församlingen. Om du är en sådan person så tveka inte att ta kontakt med mig eller någon av de andra föreståndarna.

Jag vill verkligen inte glömma att tacka alla er som suttit i fullmäktige under den senaste mandatperioden liksom ni som kandiderade till en plats, men inte fick tillräckligt många röster denna gång.

Från ledningens sida fortsätter arbetet med att:

• Utveckla medlemsnyttan 
• Hålla ögonen på vår ekonomi- efter flera års slit har vi nu en ekonomi som nästan är i balans. Under många år tog vi av vårt kapital på ett närmast oansvarigt sätt. 
• Finna former för att bättre kunna informera, engagera och stimulera våra medlemmar. 

Vi är en intresseförening för judar och deras familjer som bor i denna del av Sverige. Vi har olika uppfattningar om hur man skall leva som jude, hur våra gudstjänster skall vara, vem som skall betraktas som jude och hur Israel skall skapa trygghet och fred med sina grannar. Men, det finns ännu fler saker som binder oss samman. Låt oss vara respektfulla mot varandra när vi bryter åsikter. Vi vill gärna bli betraktade av varandra som demokrater, intellektuella, lyssnande och mottagliga för nya uppfattningar. Låt oss försöka leva upp till detta under 2016.

Valresultatet - Kristallpogromen - Solidaritet

Det är mycket glädjande att det finns många nya medlemmar som nu tar plats i vårt fullmäktige. Av de nyvalda 30 ordinarie medlemmarna återfinns 14 som inte ingick i senaste fullmäktigeförsamlingen. Relationen är liknande för de 12 suppleanterna.

Det skall bli mycket spännande att få leda denna församling, i rollen som ordförande, under nästa år. Jag hoppas att de nyvalda visar sig vara personer som har energi och tid att utveckla församlingen vidare. Jag vill på hela församlingens vägnar tacka de som kandiderat – de som kom in och de som inte gjorde det för er solidaritet. Det förändringsarbete som pågått i några år är definitivt inte avslutat. Många utmaningar väntar de nyvalda. Under kommande år måste hela personalen på kontoret bytas ut då de alla nått en aktningsvärd ålder och går i pension. Sökandet efter en ny andlig ledare har redan startat. Medlemasundersökningen som vi genomförde under innevarande år är avslutat och nu gäller det att dra lärdom av resultatet. Medlemsnyttan måste öka. Vår ekonomiska förvaltning har blivit mycket bättre men mer återstår att göra.

Ett nytt inslag i valdebatten denna gång har varit att det startas ett antal grupper på sociala medier som propagerat för vissa kandidater och varnat för andra. En engagerad valdebatt gillar jag. Men, när den förs i slutna ”rum” finns en påtaglig risk att den kan komma att innehålla rykten, osanningar och rena smädelser som står får stå oemotsagda. Jag tycker att vi måste kvalificera vårt val så att det föregås av öppna debatter. Att bara få en förteckning där varje kandidat presenterar sig själv lite som hen själv vill är inte tillfredsställande.

Årets manifestation i samband med Kristallpogromen genomfördes på ett utmärkt sätt. Dock inte utan att det finns utrymme för förbättringar. Vi måste utveckla vårt samspel med massmedia – trots TV inslag, stor artikel i GP undertecknad av Judiska Församlingen och samtliga politiska partier i kommunfullmäktige (utan sd) och radiointervjuer, kan vi bli bättre. Som jag skrivit om flera gånger tidigare tror jag inte att ensam är stark. Vår judiska samtidshistoria har lärt oss vad det innebär att vara förföljd och inte kunna påräkna hjälp från andra. Några kritiska röster har hävdat att denna natt förföljdes och mördades bara judar. Så sant. Men vilken lärdom skall vi dra av detta? Att vi skall sprida kunskap till göteborgare om vad detta var starten på eller att vi judar träffas själva och har en minnesceremoni? Vi har ett moraliskt ansvar om att upplysa samhället om vad denna natt innebar och vad den ledde till. Det fanns inte någon som var närvarade vid Bastionsplatsen eller läser GP som inte lärde sig vad denna natt och det som följde innebar för oss judar och vad det skulle komma att innebära för mänskligheten.

Judiska Församlingen i Göteborg minskar i medlemsantal. Samma sak sker i Stockholm och Malmö. Orsakerna är flera. En är att vi inte tillräckligt lyckats visa betydelsen av en välfungerande och stark judisk församling. Den är viktig för att möta antisemitism och tillvarata judiska intressen i vårt samhälle. Att vara medlem i vår judiska församling är att respektera vår historia och visa solidaritet med det judiska folket och Israel. Det är väldigt viktigt att morgondagens ledare ägnar mycket tid åt att fundera på hur vi skall bli en naturlig mötesplats för personer som idag är i skolåldern annars är risken stor att vi i framtiden får ägna oss mest åt begravningar och inte brit mila och namngivning av flickor.

Tal på Bastionspålatsen: Manifestation till minne av Kristallnatten

Mitt namn är George Braun och jag är ordförande i Judiska Församlingen här i Göteborg. I mitt tal denna kväll förra året citerade jag pastor Niemöllers berömda dikt som avslutas med ”när de kom för att hämta mig fanns det ingen kvar som kunde protestera” . Niemöllers tänkvärda ord uppmanar oss alla att agera när vi ser andra människor angripas och förnedras.

Denna kväll har utvecklats till en solidaritetsmanifestation för flera olika grupper. I vårt Sverige idag kan vi glädjas åt de många som nu gör en insats för de väldigt många som flyr hit. Detta är mycket vällovligt och skall uppmuntras.

Men, låt oss inte bli historielösa. Natten mellan den 9 och 10 november 1938 brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus. Ca 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserade och plundrade. Judar misshandlades, mördades och många begick självmord i desperation. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. Det totala antalet dödsoffer för hela pogromen var runt 1 500. Regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.

Hitler blev vald till Tysklands ledare 1933. I hans skrift Mein Kampf som utgavs i mitten på 20-talet skrev han – rakt upp och ned - om sin syn på judar. Idag vet vi vad som sedan hände. Hitler var en slug politiker som noggrant registrerade omvärldens reaktioner på vad han gjorde.

Englands premiärminister Neville Chamberlain, kommenterade Kristallnatten med orden: “No doubt Jews are not a loveable people; I don’t care about them myself; - but this is not sufficient to explain the pogrom.”

Länder som Holland och Frankrike liksom Sverige stängde sina dörrar för judiska flyktingar. President Roosevelt i USA nöjde sig med att kalla hem den amerikanske ambassadörren från Berlin för konsultationer

Man kan spekulera i om Hitler testade världens moral genom det moraliska test som Kristallnatten var. När han såg att den lama reaktion bekräftade det att han kunde sätta sin sjuka plan i verket. Kanske hade historien sett annorlunda ut om världen hade reagerat moraliskt.

Detta var bara början och inte bara judar skulle drabbas, om än inte med samma mål om utrotning.

1945 kom freden. Vi har alla sätt journalfilmer från hurrande segerrusiga personer på gatorna i Oslo, Köpenhamn och runt om i Europa. Kriget var över. Nazismen var besegrad. En ideologi som byggde på hat och uppfattning att vissa människor var förmer än andra och vissa så underlägsna att det inte skulle få finnas – det skulle utrotas - denna ideologi var besegrad och lärdomara från Auschwitz, Sobibor och andra läger hade gjorde att vi människor lärt oss vart hatets ideologi fört mänskligheten. Aldrig mer!! Var lärdomen.

Har vi lärt oss något av de händelser vi idag ihågkommer? Svaret är inte enkelt eller entydigt.

Min idag 89 åriga mor kunde nog aldrig föreställa sig när hon glades över befrielsen i koncentrationslägret Bergen-Belsen i april 1945 att hennes barn och barnbarn skulle behöva gå igenom säkerhetskontroller när de besöker det judiska centret eller synagogan, att hennes barnbarnsbarn i Göteborg 2015 skulle behöva polisskydd på sitt judiska dagis.

Vi judar är idag måltavlor för Dels den mer vardagliga oreflekterade antismitismen som kan kallas ”antisemitism utan antisemiter”. Den form av antisemitism som är behäftad med beröringsskräck efter Auschwitz och som många helst förnekar och förpassar till historien. Dels den form av antisemitism som och tar sin utgångspunkt i rasmässiga, politiska eller religiösa tankar.

Förra året var antalet våldsamma angrepp på judar 38 % fler än 2013

Angreppen på synagogor ökade förra året – jämfört med året innan med 66 %

I Europa angrepps 118 judiska begravningsplatser

Vi tar idag del av hemskheter, nästan dagligen genom massmedia. Inhuman behandling av människor och t o m barbari sker idag i vår omvärld

Men, det finns också exempel på förbättringar idag jämfört med hur det var för 70 – 80 år sedan

Demokratin är starkare förankrad

Minioriteter har bättre lagstadgat skydd

Vi har idag FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

Idag kan ingen stat agera som de vill mot sina medborgare eller minoriteter, och hänvisa till ”egna inre angelägenheter”. Och världen kan kritisera, till och med ingripa, tack vare de rättigheter som är knutna till varje enskild individ.

Vi har alla tagit del av vad som hände nyligen i Trollhättan. Att sprida skräck och otrygghet är terroristens mål. Skräcken slår rot varje gång terrorn avslöjar samhällets oförmåga att skydda sina medborgare mot våld.

Det finns en öppenbar risk att vår reaktion på terror: skräck, rädsla och misstänksamhet gör att vi lättare kompromissar det öppna samhällets grundprinciper. Terroristens mål är kanske inte den fysiska skadan utan skräcken som lamslår, söndrar och leder till vårt samhälles moraliska urholkning.

Jag får ofta en bitter smak i munnen pga. homo sapiens oförmåga att ta till oss den kunskap vi som reflekterande och historiekunniga personer har.

Vi drömmer alla om en tid när vi människor ser över landsgränser, religioner, stammar och världsdelar och betraktar alla folk som jämlika och behandlar varandra som systrar och bröder.

Många begåvade och insiktsfulla personer har tillskrivas uttalandet ”Motsatsen till kärlek är inte hat. Motsatsen till kärlek är likgiltighet”.

Oavsett vem som sade det först är det en uppmaning till oss alla att bära med oss i vardagen.

GP Debatt: Vi tågar för människovärdet

Kristallnatten. I dag minns vi novemberpogromen med ett tyst fackeltåg. Inga fler Kristallnätter – inte mot judar, inte mot någon, skriver debattörerna.

Kristallnatten är en påminnelse om demokratins skörhet. I dag visar vi att de demokratiska krafterna står eniga i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Tillsammans tar vi kamp för människovärdet, skriver bland andra George Braun, Judiska församlingen.

På näthinnan finns ännu bilderna av de tyska poliser vilka med gosedjur i händerna tog emot flyktingar från Syrien på Münchens centralstation. Så annorlunda mot 1938, då poliserna valde att titta bort när judar mördades och deras butiker slogs sönder. Den natten, 9 november, blev startskottet för förintelsen som tog livet av sex miljoner judar, en halv miljon romer och många funktionshindrade, homosexuella och de som gjorde motstånd mot nazismen.

I dag går åter en nationalistisk och rasistisk våg över Europa. På näthinnan finns bilderna på brinnande flyktingförläggningar och en mördare iförd nazistiska symboler som tar livet av skolbarn i Trollhättan, ivrigt påhejad av anonyma rasister på Avpixlat och andra forum.

Står eniga
I dag visar vi att de demokratiska krafterna står eniga i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Tillsammans tar vi kamp för människovärdet. Det finns bara en ras – människan. Vi må ha olika tro, hudfärg och bakgrund, alla är vi olika, alla är vi människor, alla är vi barn till våra föräldrar, alla har vi samma människovärde. Alla tillhör vi under livet, på något vis, en minoritet. Ett samhälles moral kan mätas efter dess förmåga att behandla sina olika minoriteter. De som haft turen att födas i Sverige är en mycket liten minoritet i världen.

30-talets rasism byggde på fördomar och okunskap. Den ursäkten finns inte i dag. Martin Luther King sade att problemet inte är de få människornas ondska utan de många goda människornas passivitet.

Visa mänsklighetens ansikte

Den populistiska nationalism som i dag drar fram över Europa kännetecknas av rädsla, hat och en inskränkthet som hotar oss alla. Murar reses där broar kunde byggas. Vi måste tillsammans visa mänsklighetens ansikte, värna om det demokratiska samhället som innefattar oss alla. Om vi avstår från att sätta stopp för rasisterna nu, på grund av rädsla eller lättja, bereder vi vägen för fascismen. För att citera Astrid Lindgren ur Bröderna Lejonhjärta: ”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

9 november minns vi novemberpogromen med ett tyst fackeltåg. Inga fler Kristallnätter – inte mot judar, inte mot någon. För alla människors lika värde – bekämpa alla former av antisemitism, homofobi, islamofobi, funkofobi, antiziganism och rasism. Tåget avslutas vid Bastionsplatsen där Judiska Församlingen arrangerar mötet.

George Braun Judiska församlingen, Daniel Bernmar (V), Annelie Hultén (S), Ulf Kamne (MP), David Lega (KD), Rickard Nordin (C), Helene Odenjung (FP), Maria Rydén (M), Stina Svensson (F!) Fler undertecknare kan du se på gp.se/nyheter/debatt 

Skolbio - Mänskliga Rättighets Dagarna – Valet- Kristallnatten - Flyktingkatastrofen

Den senaste tiden har varit fylld av upprörande händelser på den göteborgsk-judiska horisonten. Diskussionen om personporträttet av Henry Ascher gestaltat i filmen ”Även de döda har ett namn” har kunnat följas i GP. Jag anser att filmen är enfaldig i sin oproblematiserande skildring. Det som är upprörande är att filmen skall användas som skolbio för 9: onde klassare och gymnasielever. Filmen är en partsinlaga i sin skildring av konflikten, men än värre är den omdevetenhet om antisemitism som ledande företrädare för skolbio visar prov på. När vi från JF:s sida vänt oss till Skolbio för att framföra våra åsikter har vi bemöts med undran och ovillighet. Så småningom lyckades vi få hyra filmen och visade den bl. a för våra politiker i fullmäktige. Med några få undantag uttalade sig de ca 70 åskådarna negativt om filmen och kände obehag att filmen skall användas som skolbio. Det är upprörande att inte vi som judisk församling i Göteborg anses ha tolkningsföreträda att avgöra huruvida filmen har antisemitiska inslag och kan påverka vår situation.

Göteborg står värd för MR (Mänskliga Rättighets) dagarna i november. Som jag skrev i min förra ledare har arrangörerna bjudit in en antisemit att vara konferenciär. Vi har på olika sätt uttryck vad vi tycker om denna fadäs. Biskop Eckerdal meddelade mig att han liksom hans kollegor ärkebiskopen och biskop Bonnier reagerat negativt på denna inbjudan. Rektorn för Göteborgs universitet har bara meddelat att ärendet handläggs inom universitetet. Vid ett möte med ledningen för MR dagarna bad de oss om ursäkt för sitt agerande och hänvisade till att de ej visste om Nabils uttalanden. De gick omgående med på att ett seminarium skall placeras direkt efter inledning av MR dagarna där temat skall handla om ”den omedvetna antisemitismen” och att vi utser seminarieledning till detta program som skall ske i den största salen på Svenska Mässan. I skrivande stund meddelar den tilltänkta konferencieren att hon hoppar av uppdraget.

Den 7 november 1938 blev tredjesekreteraren vid den tyska beskickningen i Paris skjuten. Skotten avlossades av en 17-årig polsk jude. Mordet blev en förevändning för den tyska nazistregeringen att genomföra en stor våldsaktion mot judarna i Tyskland och Österrike. Polis och brandkår beordrades att inte ingripa så länge inte tysk egendom hotades.

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades, mördades och många begick självmord i desperation. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen.

Det totala antalet dödsoffer för hela pogromen var runt 1 500. De materiella skadorna uppgick till enorma summor. Regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten. De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.

Liksom tidigare år samlas vi till en manifestation denna dag (se annonsen på annan plats i detta nummer av Det Senaste).

En frågeställning som vi alla säkert har funderat på är om och i så fall hur vi som församling skall agera med hänsyn till den tragiska flyktingssituation som vi dagligen tar del av. Är vi tveksamma pga. att många av de som nu söker en tillvaro i Sverige kan vara påverkade av den grova offentliga antisemitism som finnas i deras hemländer? Att de är uppfostrade att tycka illa om judar? Skulle vi agera annorlunda om det var kineser och japaner som flydde undan krig, hunger och otrygghet? Har vi som judar ett speciellt ansvar att räcka ut en hand till personer som tvingas fly från sina hemländer?

Tyvärr har både denna och förra månadens ledare präglats av de otrevliga händelser som beskrivs ovan. Jag tycker dessa händelser visar på hur viktigt det är att vi eftersträvar att ha kompetenta, engagerade och omdömesgilla representanter i vårt fullmäktige. Du avgör detta genom att rösta i vårt val den 8 november (man kan poströsta). Vår församlings framtid bygger i grunden på att det finns duktiga och arbetsvilliga personer som är beredda att engagera sig på frivillig basis.

Antisemitisk konferencier – Ship to Gaza – Lysistrate - Åtgärdsarbete

”Den som inte intresserar sig för politik får finna sig i att bli styrd av dårar.”

Uttalandet kommer från den grekiske filosofen Aristofanes. För de flesta av oss mest känd för den klassiska pjäsen Lysistrate skriven 411 f.v.t. Den handlar om Lysistrate, som tillsammans med andra kvinnor i Aten och Sparta sexstrejkar för att få slut på det peloponnesiska kriget som när pjäsen skrevs varat i 20 år. Pjäsen är en uppmaning till kvinnor att ta ställning, att agera, att bry sig om sitt samhälle.

Jag kom att tänka på den när jag igår fick en lista på de 62 medlemmar som kandiderar till vårt fullmäktige. Dessa personer bryr sig – men det gör också alla de som kommer att rösta i vårt val. Tyvärr brukar de röstandes andel av alla röstberättigade vara under 40 %. Jag hoppas att det blir betydligt högre siffror när vi går till val den 8:onde november.

Det finns för närvarande ett par händelser som är bekymmersamma i Göteborg ur ett judiskt perspektiv. I november äger ”Mänskliga rättighetsdagarna” rum på Svenska Mässan. Flera tusen deltagare från hela Sverige kommer att samtala om inte minst rasism. Till detta arrangemang har Nabila Abdul Fattah inbjudits som konferencier. Hon har gjort ett antal direkt antisemitiska uttalanden som till exempel ”judars hjärnor tagits över av Satan”. Arrangörerna av dagarna är bl. a Göteborgs Universitet samt Svenska Kyrkan. Jag har tillskrivit både rektorn för Göteborgs universitet samt biskopen och frågat hur de kan göra ett sådant val och vad de anser sig själva ha för ansvar att detta sker med dem som arrangörer.

En annan aktivitet som bekymrar oss är att Skolbio - ”som är en kommunal verksamhet som finansieras av Göteborgs Stad och vars huvuduppgift är att arrangera filmvisningar på biograf för Göteborgs elever från förskoleklass till gymnasiet. Skolbio har visat en rad filmer under de senaste åren bl. a Schindlers list och Selma - under hösten planeras att visa filmen ”Även de döda har ett namn”. Filmen skildrar barnläkaren Henry Aschers i hans förberedelser inför ”Ship to Gaza”. Flera församlingsmedlemmar som sett filmen är mycket upprörda över de tendensiösa skildringarna samt främst de antijudiska inslagen. Från församlingsledningen har vi varit i kontakt med arrangörerna och uppmärksammat dem på de reaktioner vi fått samt framfört vår önskan att få se filmen innan den skall visas för skolbarn. Innan vi haft möjligheter att själva bilda oss en uppfattning om filmen har vi svårt att trovärdigt argumentera för filmens eventuella olämplighet. Det finns trosfränder i Göteborg som kraftigt reagerat mot filmen med utgångspunkt i att de anser att den är anti-israelisk och väldigt ensidig i sin skildring av konflikten i området. Engagemanget från Judiska Församlingen tar sin utgångspunkt i att filmen anklagats för att bygga på antisemitisk argumentation i sin kritik av Israel.

Den stora medlemsundersökning som genomfördes under våren har nu lett till ett stort antal grupper inom fullmäktige har arbetat med att ta fram konkreta förslag på förbättringar med utgångspunkt i de förslag som framkom vid fokusgruppernas möten under våren samt åsikter som framfördes i frågeformuläret.

Jag kommer i nästa nummer av Det Senaste att rapportera om vilka reaktioner vi fått på våra brev.

Vi samlas för att minnas individuellt och kollektivt

Vi samlas här varje år, söndagen mellan Rosh Hashana och Jom Kippur för att minnas den mänskliga katastrof som inträffade under den tid som ondskan härjade i världen. En tid inte längre bort än att många av oss som samlats här själva kan berätta om sina upplevelser. Det är i år 70 år sedan grymheterna inte längre kunde döljas utan en hel värld såg med förfäran, skam och raseri vad som doldes bakom murarna och stängslen till Auschwitz, Bergen Belsen, Dachau, Majdanek, Sobíbor och andra läger.

Vi samlas här för att minnas individuellt och kollektivt.

Det enskilda minnet kan säkert vara övermäktigt för många. För smärtsamt att leva sig in i. Men vi vet att det på sikt inte finns något alternativ till bearbetning också av de hemskaste upplevelser.

Det kollektiva minnet har vi alla ett ansvar för. Det är ett oförlåtligt svek att inte minnas vad som hände. 2009 var våra minnestavlor med namn på offer för Förintelsen mellan synagogan och församlingshuset färdigt. Genom att placera dem på en plats där vi befinner oss många gånger under året visade vi vilken betydelse vi anser att minnet av Förintelsen skall ha i vår vardag.

Vi som står här binds samman av vårt kollektiva minne över barbariet som drabbat oss. Det var en period av skräck, vanmakt och smärta. En period som är unik i mänsklighetens historia, även om det inte saknas andra skräckfyllda och fruktansvärda illdåd.

Den är en gammal göteborgsk tradition att samlas idag på begravningsplatsen. På annat håll i Sverige gör man på samma sak, medan denna tradition är okänd för de flesta judiska församlingar i världen. 

Kanske finns det en symbolik att träffas mellan dessa stora judiska helgdagar
• den ena då vi skall vända oss mot våra medmänniskor och be om förlåtelse för att vi eventuellt sårat dem 

• den andra högtiden då vi vänder oss mot högre makter.

En kombination mellan det omedelbara och gripbara och det mystiska och oöverskådliga.

Dynamiken i vår identitet som judar har kanske alltid fått sin näring från denna spänning. Att vi samlas här gemensamt och inte enskilt besöker anhörigas gravar innan Jom Kippur – som är mycket vanligt i den judiska världen – är kanske symboliskt – vi har ett stort behov av samhörighet och det visar sig ju bl. a i att vi har en enhetsförsamling här i Göteborg. Tanken bakom enhetsförsamlingen är att alla, oavsett religiös inriktning, skall kunna samlas.

Vi står här för att minnas, för att tacka de som ligger här samt alla de vars gravar finns på annan plats eller är okända. Tacka dem för deras vänskap, deras råd samt deras inspiration. Samtidigt som vi minns och sörjer dem kan minnet av dem stärka oss att gå vidare i livet – i en förhoppning att lidande och terror en gång skall förpassas till historien. Det kan kännas tungt ibland att orka vara optimistisk – men någonstans i oss alla finns nog ändå en visshet om att människor kan vara goda, respektera varandra och önska leva i frid med varandra. Det är en tid som vissa kallar messiansk.