torsdag 28 april 2016

Hur gör vi med vår religiösa inriktning? Vad är Masorti?

Sedan en lång tid tillbaka har vi kunnat konstatera att besöksantalet vid våra gudtjänster varit dalande. Även vi de större judiska högtiderna kommer idag färre besökande än vad som var fallet för 10 eller 20 år sedan. Denna utveckling är inte unik, samma mönster rapporteras från många judiska församlingar i Europa. Men, det innebär att vi från ledningens sida måste agera och vidtaga åtgärder för att garantera att den del av församlingens verksamhet som innefattar gudstjänster stärks. Vi har idag varken en rabbin eller kantor anställd. Fullmäktige beslutade att inte förlänga kontraktet med rabbin Hillel och vår kantor sedan mycket lång tid Leon Perlman har gått i pension.

De samtal som vi haft inom fullmäktige har resulterat i att en rabbinkommitté tillsatts. Denna består av representanter från fullmäktige. Deras uppgift är att söka en rabbin och/eller en kantor. Vid de samtal som förekommit i kommittén har flera medlemmar argumenterat för att prioritera en kantor. Argumenten har varit att vårt primära behov är att anställa någon som kan ansvara för gudstjänsterna samt vara verksam som lärare. Även en rabbin har dessa uppgifter, men i en rabbins uppgifter ingår också flera andra uppgifter som vanligtvis inte är det primära för en kantor. Kommittén har valt att betrakta församlingens barn och ungdomar som den primära målgruppen.

Våra religiösa tjänstemän (liksom Stockholms) har för de mesta sin utbildning vid Jewish Theological Seminary(JTS) i New York. Både rabbinerna Robert Wolkoff samt Morten Narrowe liksom kantor Leon Perlman har sin utbildning därifrån.

Den inriktning som vi har haft i synagogan under mycket lång tid kallas konservativ (från engelskans conservative). Inom denna rörelse finns det synagogor som tillämpar egalitär ordning vad avser kvinnans och mannens roller och ansvar liksom synagogor som inte är egalitära.

Det finns tre huvudgrenar inom judendomen. Det är stor variation av olika åsikter inom varje gren, men generellt kan man beskriva enligt nedan:

Ortodox judendom: Torahn är Guds ord och vi ska följa dess bud och den flertusenåriga rabbinska tolkningstraditionen som bygger på hur Talmud har tolkat Torahn. De flesta moderna frågor måste finna sina lösningar inom ramen för den ortodox traditionen. 
Reform judendom: en liberal rörelse som startade i början av 1800-talet när judarna lämnade ghettot.. De anser inte att Torahn är Guds ord, utan att den är skriven av människor som var inspirerade av Gud. Därför menar de att Halcha inte är bindande och att judiska traditioner är byggd på folklore. Judarna är däremot förpliktade att efterleva den judiska etiken. (inte mörda, inte stjäla, ge välgörenhet mm), De är positiva till religiösa traditioner men var och en är fri att välja sin väg. 
Konservativ judendom: En grupp som i mitten av 1800 talet bröt sig loss från Reformrörelsen, när de ansåg att man hade förändrat eller avskaffat för många av de rituella buden. Denna rörelse menar att judar ska leva i den moderna världen, och följa Halacha. Enligt den konservativa judendomen påverkas Halacha av historien och ibland måste det ske moderniseringar. Det görs av en kommitté av rabbinska experter som väger in moderna faktorer tillsammans med den judiska tolkningstraditionen, när man tar ställning i viktiga frågor.

Det samtal som förekommit i våra led sedan flera år har handlat om huruvida vi formellt skall ansluta oss till den konservativa inriktningen, i Europa representeras denna inriktning av Masortirörelsen.

Masorti (hebreiska för traditionell) Europa, är en inriktning och en federation med huvudsäte i London. De anger som sitt syfte att stödja Masorti församlingar i Europa. De är etablerade i 9 länder och Stockholm har sedan några år låtit sin synagoga bli medlemmar. Masorti verkar idag i 44 länder. De har en ungdomsdel som heter Noam och som arrangerar bl. a shabbataktiviteter, sommarläger, Israelresor, ledarträning. De har också en studentorganisation som heter Marom, för åldrarna 18 – 30 år. Inom Masorti Europa har man också en rabbinsk domstol, Bet Din, som man kan engagera för frågor kring konverteringar, skilsmässor samt sam kosherfrågor.

Masorti beskriver de själva som ”The purpose of Masorti Judaism is to develop flourising communities and promote a Judaism that is commited to traditional practise and modern values”. Inom ramen för sin organisation har de också utbildning av rabbiner och kantorer. För de församlingar som anslutet sig till Masorti bistår de med utlåning av rabbiner.

När vi intervjuat den person som i Stockholm, har mest med Masorti att göra berättar han att de valt att gå med av en rad orsaker, inte minst för att det ger församlingen en judisk identitet samt tillgång till en kunskapsbank. Vidare lyfte han fram att de ansåg att det skulle vara lättare att attrahera en rabbin om de kunde definiera sig religiöst.

Kostnaden för att bli medlem i Masorti är minimal.

Det är vår uppfattning att frågan om vårt medlemskap är en fråga som fullmäktige skall ta ställning till under året.

George Braun (ordförande i Judiska Församling) och Allan Ladow (medlem i rabbinkommittén)

fredag 1 april 2016

Enhetsförsamling – Debatt - Masorti

Sedan lång tid tillbaka har vi i Göteborg, liksom vår systerförsamling i Stockholm, valt att samla judiskt liv i en enhetsförsamling. Målet är att alla judar i staden med omnejd skall känna en tillhörighet till en organisation – Judiska församlingen i Göteborg (JFG). Inom ramen för JFG skall det finnas möjligheter för en rad olika föreningar, styrelser och klubbar.

Vi brukar känna stolthet när någon säger ”finns det 2 judar samlade finns det minst 3 åsikter”. Vår respekt för mångfald, diskussioner, heterogenitet, åsiktsutbyte är kanske ett arv från Talmud. En dokumentsamling av lärda åsikter samlade under århundraden, där olika tolkningar presenteras. Hur som helst har denna respekt odlats bland oss judar under mycket lång tid - och medfört att vi kunnat bidraga till att utveckla de samhällen vi levt i.

När man ingår ett äktenskap ger man upp en del av sin frihet. Man måste börja ta hänsyn till en annan person, vi måste avhända oss en del av vår frihet. På samma sätt är det när vi går med en förening, församling, politiskt parti etc. Det finns stadgar som markerar vilka förhållningssätt, åsikter mm, som vi förväntas följa. Inom JFG har vi stadgar. Från tid till annan har det förekommit en diskussion om vad t ex stadgarna säger om våra medlemmars relation till staten Israel. I det nya stadgeförslaget som fullmäktige skall ta ställning till under året står det i ändamålsparagrafen ” Församlingens huvudsakliga ändamål är att främja, bedriva och vårda judisk religiös, kulturell och social verksamhet, att stärka banden med det judiska folket och staten Israel”. Hur detta skall tolkas finns det olika uppfattningar om. För egen del har jag en klar uppfattning som innebär att stödet till staten Israel som en judisk stat icke är förhandlingsbart.

Sedan några månader har de nyvalda fullmäktige tagit över ansvaret för vår församlings utveckling och fortlevnad. Det är mycket glädjande att kunna konstatera att det sjuder av engagemang och debattlystnad bland de nytillträdda. Det lovar gått för framtiden. Viljan att förändra och bygga nytt måste alltid hanteras med respekt för tradition och andras uppfattningar. Det är sällan världen är helt svart eller vit, oftast är det variationer på grått som gäller.

Läkare talar ibland om att det finns infektionskänsliga områden. Områden som man måste vara försiktig att t.ex. operera i. På samma sätt har ledningen för JFG ett ansvar att inte skapa onödiga konflikter mellan församlingens medlemmar. Ett exempel på ett ansvarstagande i detta avseende är Informationsstyrelsens beslut från den 9 februari 2016 ”att Det Senaste inte är ett forum för politisk debatt, dock kan det finnas debatt kring församlingens verksamhet som berör politiska ställningstaganden”. Beslutet avser politiska inlägg som berör församlingsmedlemmars inställning till staten Israels politik, som för vissa länge varit en källa för osämja i vår enhetsförsamling.

Debatt i Det Senaste är inte den enda frågeställning där ett ansvarsfullt agerande krävs från ledningen. Det finns fler infektionskänsliga områden. Bedömningen av vem som är en lämplig rabbin eller kantor kan leda till upprörda och otrevliga anklagelser. Detta har skett i vår församling likaså i andra församlingar. Religionsstyrelsen ( som tidigare kallats synagogstyrelsen) har påbörjat ett arbete att söka församlingens nästa rabbin och eller kantor. Låt oss alla anstränga oss att föra denna diskussion med sans och mått.

En mycket viktig uppgift för församlingens ledning blir att starta processen att ersätta flera av våra ledande tjänstemän på kontoret. De har, tjänstgjort länge och det är dags att blicka framåt. Vem skall ersätta Daniel Jonas? Vem skall ersätta Roger Bodin? Det kommer definitivt inte att bli lätt att hitta erfarna, kompetenta och drivna tjänstemän/kvinnor att ta över efter dessa herrar.

För 4 – 5 år sedan fördes ett samtal i fullmäktige huruvida vi som församling skulle ansluta oss till Masorti. Några år tidigare hade stora synagogan i Stockholm gjort så. Masorti beskriver sin uppgift på följande sätt ”The purpose of Masorti Judaism is to develop flourising communities and promote a Judaism that is commited to traditional practise and modern values”. För att lära oss mer om denna organisation deltog 2 representanter, under en helg i Berlin, i ett Masorti möte. Det var en fröjd att få tillbringa en shabbat, tillsammans med Masorti-medlemmar från hela Europa, USA, Brasilien, Colombia, Australien samt t o m Uganda. Gudstjänsterna utmärktes av aktivt deltagande från väldigt många där flera delade på att läsa ur Torahn och leda andra delar av shabbatgudstjänsterna. Det skapades en fantastisk stämning som jag kommer att bevara i minnet för lång tid framöver. Masortis fokus på judisk kunskap är något som våra medlemmar kan komma att ha stor behållning av. Näst steg i denna process är att fullmäktige får mer information om vad Masorti är, vilka villkor som gäller för att så småningom ta ställning till om vi skall fortsätta samtalen med denna organisation, som organisatorisk mest liknar en federation i sin uppbyggnad och sätt att fungera.

tisdag 1 mars 2016

Vår Judiska Församling i Göteborg och Presidentvalet i USA

En mycket viktig fråga som nu diskuteras i vårt fullmäktige är hur mycket pengar vi skall avsätta för en kantor eller rabbin. Några av oss anser att det är självklart att vi skall avsätta stora summor för att vi är en judisk församling och som sådan helt beroende av att ta en hel del av våra resurser till att avlöna rabbin och eller kantor. Andra av oss anser att vi skall vara mer restriktiva vad avser avsättning av medel till religiösa tjänstemän och istället lägga mer resurser på ungdomar och skolan.

Besöksantalet i synagogan har varit sjunkande sedan lång tid. Detta tar den ena gruppen som bevis på att judisk identitet genom att gå till synagogan inte är så viktigt för de allra flesta. Den andra gruppen framhåller att det låga antalet besökande är synnerligen allvarligt och måste åtgärdas genom att anställa en rabbin och eller kantor som kan vända trenden.

Vår situation är inte unik, snarare är det dilemma vi står inför väldigt vanligt i de flesta europeiska judiska församlingar. I städer med stora judiska befolkningar såsom London, Paris och några till finns ett så stort medlemasunderlag att man kan välja vilken församling man vill tillhöra. Vi har inte denna valfrihet.

Den amerikanske politikern Bernie Sanders gjorde dött lopp med Hillary Clinton när den långa processen att utse en president startade i Iowa i början av februari. Att en jude kan få en absolut politisk topposition i USA är inget vi inte varit med om tidigare. Al Gore valde Joe Lieberman, en ortodox jude, som sin vicepresident kandidat.

Det intressanta med Sanders är att han är en sekulär jude. I höstas sade han ”I am not actively involved with organized religion”. 20 procent av judar i USA som identifierar sig som judar säger sig inte ha en religion. Bland amerikanska judar som är födda efter 1980 stiger siffran till en av tre.

Politiskt har dessa judar mycket mindre gemensamt med ortodoxa judar än med andra sekulära amerikaner. USA är kanske redan idag mindre uppdelat pga. vilken religion man tillhör än om man praktiserar någon religion överhuvudtaget eller ej. Andelen amerikanser som vägrar att han någon religiös tillhörighet har stigit från en på 20 år 1972 till en på fem idag. Min uppfattning har länge varit att USA är mer påverkat av religion än de flesta europeiska stater. Vi är säkert många som noterat hur amerikanska politiker väldigt ofta börjar eller slutar sina tal med hänvisning till en allsmäktig kraft genom att säga ”my lord and savior Jesus Christ” eller ”in God we trust” eller ”may God bless America”.

Om det är så att många av oss inte längre lever ett traditionellt judiskt liv i form av vad vi äter, vad vi gör på shabbat, vem vi gifter oss med och hur vi uppfostrar våra barn – vilken slutsats skall våra politiker i fullmäktige dra av detta? En jätteviktig fråga – och en jättesvår problematik att ta ställning till.

De frågor som sedan många år funnits i min skall är. ”Kan vår judiska församling i Göteborg överleva utan ett stort inslag av religion i form av religiösa tjänstmän/kvinnor? Kan en sekulär judisk församling överleva? Hur skall vi agera för att varar relevanta för de ungdomar och unga familjer som finns i vår församling idag?

måndag 1 februari 2016

Nya ledare – Att bli lycklig – Bilden av Sverige i Israel – Nya stadgar

Vår systerförsamling i Stockholm har sedan mycket lång tid haft ” göteborgare” på ledande poster. Lena Posner-Körösi var ordförande i 15 år. Jackie Jakubowski har varit chefredaktör för Judisk Krönika under väldigt lång tid. Nyligen har det skett byten på båda dessa poster. Stockholms nye ordförande heter Aron Verständig och sedan några månader har Anneli Rådestad tagit över chefredaktörstolen. Att en storstad lockar begåvade och engagerade personer från en mindre stad är inget märkvärdigt. När jag började plugga på universitet alldeles i slutet av 60-talet kallades detta fenomen ”brain drain”. Tur för oss i Götet att vi har kvar många ”brains” och att nyvalda fullmäktige består av många nya som förhoppningsvis visar framfötterna och blir kvar i vår församling under många år. Inte bara för JFG skull utan oxå för deras egen del.

I nyårsdagens GP återfanns en artikel av Åsa Wikfors, professor i teoretisk filosofi, där hon redovisade forskning som visar att det bästa sättet att finna lycka är att engagera sigi andra människor. Hoppas många av er som idag är passiva medlemmar i vår församling tar till sig Åsas rön.

För egen del läste jag GP på nätet då jag i skrivande stund – 20160112 -befinner mig i Tel Aviv. Tyvärr råkar jag ständigt ut för frågor från taxichaufförer, släktingar och folk på gatan som undrar varför Sverige är så negativ mot Israel. På samma tema informeras det om att många fransmän köper lägenheter i landet. Är det så att vi har anledning att befara sämre tider för judar utanför Israel? Jag vill inte tro det, men olyckskorparna bli fler och fler.

När man skall ändra stadgar i en förening/församling gör man ofta detta först efter att man haft ett mellanliggande val. Orsaken är att stadgar inte skall ändras ogenomtänkt. Under förra året presenterade en stadgekommitte – som arbetat i flera år – förslag på nya stadgar. För att dessa nya stadgar skall börja gälla krävs att det nyvalda fullmäktige oxå tar beslut att börja arbeta efter de nya stadgarna. Sannolikt kommer denna fråga upp på fullmäktiges bord under hösten.

fredag 1 januari 2016

Framtiden – Outsider/Insider – Tack M, E, A, J – Generositet

Då har vi lagt ytterligare ett år till handlingarna. Ett år som tyvärr innehållit mycket oro. En oro som stammar från flera olika håll. Kommer den stora invandringen till Sverige av personer som är uppvuxna i länder där antisemitism- är statlig styrd och ofta förekommande - att påverka vår säkerhetssituation? Kommer terrorism, inte minst den som utövas av islamister påverka vårt välbefinnande?

Som judar har vi kanske alltid – när vi valt att bo utanför Israel – betraktats som både ”outsider” och ”insider” i alla samhällen. De flesta av oss har nog jämt haft en minoritetsidentitet. En position som utanförstående betraktare samtidigt som vi, i allra högsta grad, är en del av samhället. Detta har berikat oss samtidigt som vi tack vare denna position- kunnat berika de samhällen vi levt/lever i.

Denna tvåsamhet stimulerar men har oxå ett pris i form av ständiga diskussioner och reflektioner kring vår egen identitet. Väldigt många av oss som är medlemmar i JF är inte religiösa – om man med religiös menar att vi är troende. Jag hävdar att man visst kan vara medlem i en religiös sammanslutning utan att vara religiös. Men, utan att en församlings medlemmar har kunskap om sin historia och redskap att utöva sin religion kommer församlingen inte att överleva. Här har vi i Göteborg, liksom väldigt många andra församlingar, en jätteutmaning. Vi måste finna former för att bredda kunskapsinlärning, för barn och ungdomar liksom för oss vuxna.

Nu skall ett nytt fullmäktige börja arbeta. Många är nya och det är glädjande. Fullmäktiges ordförande sedan många, många år Mikael Romanus lämnar fullmäktige och jag vill härmed på allas vägnar tacka Mikael för hans tålamod och skicklighet när han guidat oss i demokratisk ingenjörskonst. Vi är många gånger ett debattglatt gäng som kan bli nog så besvärliga att leda, men Mikael har vunnit allas respekt för sitt sätt att styra diskussionen. En annan person i våra egna led som jag gärna vill lyfta fram är Einar Kaplan som under många år ansvarat för vår ekonomiska förvaltning. Einar vill nu avsluta detta arbete och kommer att göra så snart fullmäktige valt hans ersättare. Dessutom förtjänar Einar ett stort mazaltov när han nu precis fyllt 70 år. Allan Ladow ställde aldrig upp i valet och lämnar sålunda fullmäktige efter 10 år som synagogföreståndare. Tack för dessa år och jag är övertygad om att både Mikael, Einar och Allan kommer att bidraga till församlingens väl även framöver.

Man behöver verkligen inte sitta i fullmäktige för att bidraga till att utveckla vår församling. Ett exempel på detta är Josef Sendowski som sedan han lämnade fullmäktige för flera år sedan nu varit oss behjälplig genom att genomföra ett antal utredningar. Redan för flera år sedan gjorde jag upp en lista på olika problemområden/utvecklingsfrågor som vi behövde fördjupa oss kring. Listan har undan för undan bearbetats – men vi är från församlingsledningen i stort behov av medlemmar som kan tänka sig att ställa upp och hjälpa till. Jag är övertygad om att vi har flera medlemmar som nu – kanske för första gången på många många år har tid över. Tid som skulle kunna användas till att hjälpa Församlingen. Om du är en sådan person så tveka inte att ta kontakt med mig eller någon av de andra föreståndarna.

Jag vill verkligen inte glömma att tacka alla er som suttit i fullmäktige under den senaste mandatperioden liksom ni som kandiderade till en plats, men inte fick tillräckligt många röster denna gång.

Från ledningens sida fortsätter arbetet med att:
  • Utveckla medlemsnyttan 
  • Hålla ögonen på vår ekonomi- efter flera års slit har vi nu en ekonomi som nästan är i balans. Under många år tog vi av vårt kapital på ett närmast oansvarigt sätt. 
  • Finna former för att bättre kunna informera, engagera och stimulera våra medlemmar. 

Vi är en intresseförening för judar och deras familjer som bor i denna del av Sverige. Vi har olika uppfattningar om hur man skall leva som jude, hur våra gudstjänster skall vara, vem som skall betraktas som jude och hur Israel skall skapa trygghet och fred med sina grannar. Men, det finns ännu fler saker som binder oss samman. Låt oss vara respektfulla mot varandra när vi bryter åsikter. Vi vill gärna bli betraktade av varandra som demokrater, intellektuella, lyssnande och mottagliga för nya uppfattningar. Låt oss försöka leva upp till detta under 2016.

tisdag 1 december 2015

Valresultatet - Kristallpogromen - Solidaritet

Det är mycket glädjande att det finns många nya medlemmar som nu tar plats i vårt fullmäktige. Av de nyvalda 30 ordinarie medlemmarna återfinns 14 som inte ingick i senaste fullmäktigeförsamlingen. Relationen är liknande för de 12 suppleanterna.

Det skall bli mycket spännande att få leda denna församling, i rollen som ordförande, under nästa år. Jag hoppas att de nyvalda visar sig vara personer som har energi och tid att utveckla församlingen vidare. Jag vill på hela församlingens vägnar tacka de som kandiderat – de som kom in och de som inte gjorde det för er solidaritet. Det förändringsarbete som pågått i några år är definitivt inte avslutat. Många utmaningar väntar de nyvalda. Under kommande år måste hela personalen på kontoret bytas ut då de alla nått en aktningsvärd ålder och går i pension. Sökandet efter en ny andlig ledare har redan startat. Medlemasundersökningen som vi genomförde under innevarande år är avslutat och nu gäller det att dra lärdom av resultatet. Medlemsnyttan måste öka. Vår ekonomiska förvaltning har blivit mycket bättre men mer återstår att göra.

Ett nytt inslag i valdebatten denna gång har varit att det startas ett antal grupper på sociala medier som propagerat för vissa kandidater och varnat för andra. En engagerad valdebatt gillar jag. Men, när den förs i slutna ”rum” finns en påtaglig risk att den kan komma att innehålla rykten, osanningar och rena smädelser som står får stå oemotsagda. Jag tycker att vi måste kvalificera vårt val så att det föregås av öppna debatter. Att bara få en förteckning där varje kandidat presenterar sig själv lite som hen själv vill är inte tillfredsställande.

Årets manifestation i samband med Kristallpogromen genomfördes på ett utmärkt sätt. Dock inte utan att det finns utrymme för förbättringar. Vi måste utveckla vårt samspel med massmedia – trots TV inslag, stor artikel i GP undertecknad av Judiska Församlingen och samtliga politiska partier i kommunfullmäktige (utan sd) och radiointervjuer, kan vi bli bättre. Som jag skrivit om flera gånger tidigare tror jag inte att ensam är stark. Vår judiska samtidshistoria har lärt oss vad det innebär att vara förföljd och inte kunna påräkna hjälp från andra. Några kritiska röster har hävdat att denna natt förföljdes och mördades bara judar. Så sant. Men vilken lärdom skall vi dra av detta? Att vi skall sprida kunskap till göteborgare om vad detta var starten på eller att vi judar träffas själva och har en minnesceremoni? Vi har ett moraliskt ansvar om att upplysa samhället om vad denna natt innebar och vad den ledde till. Det fanns inte någon som var närvarade vid Bastionsplatsen eller läser GP som inte lärde sig vad denna natt och det som följde innebar för oss judar och vad det skulle komma att innebära för mänskligheten.

Judiska Församlingen i Göteborg minskar i medlemsantal. Samma sak sker i Stockholm och Malmö. Orsakerna är flera. En är att vi inte tillräckligt lyckats visa betydelsen av en välfungerande och stark judisk församling. Den är viktig för att möta antisemitism och tillvarata judiska intressen i vårt samhälle. Att vara medlem i vår judiska församling är att respektera vår historia och visa solidaritet med det judiska folket och Israel. Det är väldigt viktigt att morgondagens ledare ägnar mycket tid åt att fundera på hur vi skall bli en naturlig mötesplats för personer som idag är i skolåldern annars är risken stor att vi i framtiden får ägna oss mest åt begravningar och inte brit mila och namngivning av flickor.

måndag 9 november 2015

Tal på Bastionspålatsen: Manifestation till minne av Kristallnatten

Mitt namn är George Braun och jag är ordförande i Judiska Församlingen här i Göteborg. I mitt tal denna kväll förra året citerade jag pastor Niemöllers berömda dikt som avslutas med ”när de kom för att hämta mig fanns det ingen kvar som kunde protestera” . Niemöllers tänkvärda ord uppmanar oss alla att agera när vi ser andra människor angripas och förnedras.

Denna kväll har utvecklats till en solidaritetsmanifestation för flera olika grupper. I vårt Sverige idag kan vi glädjas åt de många som nu gör en insats för de väldigt många som flyr hit. Detta är mycket vällovligt och skall uppmuntras.

Men, låt oss inte bli historielösa. Natten mellan den 9 och 10 november 1938 brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus. Ca 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserade och plundrade. Judar misshandlades, mördades och många begick självmord i desperation. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. Det totala antalet dödsoffer för hela pogromen var runt 1 500. Regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.

Hitler blev vald till Tysklands ledare 1933. I hans skrift Mein Kampf som utgavs i mitten på 20-talet skrev han – rakt upp och ned - om sin syn på judar. Idag vet vi vad som sedan hände. Hitler var en slug politiker som noggrant registrerade omvärldens reaktioner på vad han gjorde.

Englands premiärminister Neville Chamberlain, kommenterade Kristallnatten med orden: “No doubt Jews are not a loveable people; I don’t care about them myself; - but this is not sufficient to explain the pogrom.”

Länder som Holland och Frankrike liksom Sverige stängde sina dörrar för judiska flyktingar. President Roosevelt i USA nöjde sig med att kalla hem den amerikanske ambassadörren från Berlin för konsultationer

Man kan spekulera i om Hitler testade världens moral genom det moraliska test som Kristallnatten var. När han såg att den lama reaktion bekräftade det att han kunde sätta sin sjuka plan i verket. Kanske hade historien sett annorlunda ut om världen hade reagerat moraliskt.

Detta var bara början och inte bara judar skulle drabbas, om än inte med samma mål om utrotning.

1945 kom freden. Vi har alla sätt journalfilmer från hurrande segerrusiga personer på gatorna i Oslo, Köpenhamn och runt om i Europa. Kriget var över. Nazismen var besegrad. En ideologi som byggde på hat och uppfattning att vissa människor var förmer än andra och vissa så underlägsna att det inte skulle få finnas – det skulle utrotas - denna ideologi var besegrad och lärdomara från Auschwitz, Sobibor och andra läger hade gjorde att vi människor lärt oss vart hatets ideologi fört mänskligheten. Aldrig mer!! Var lärdomen.

Har vi lärt oss något av de händelser vi idag ihågkommer? Svaret är inte enkelt eller entydigt.

Min idag 89 åriga mor kunde nog aldrig föreställa sig när hon glades över befrielsen i koncentrationslägret Bergen-Belsen i april 1945 att hennes barn och barnbarn skulle behöva gå igenom säkerhetskontroller när de besöker det judiska centret eller synagogan, att hennes barnbarnsbarn i Göteborg 2015 skulle behöva polisskydd på sitt judiska dagis.

Vi judar är idag måltavlor för Dels den mer vardagliga oreflekterade antismitismen som kan kallas ”antisemitism utan antisemiter”. Den form av antisemitism som är behäftad med beröringsskräck efter Auschwitz och som många helst förnekar och förpassar till historien. Dels den form av antisemitism som och tar sin utgångspunkt i rasmässiga, politiska eller religiösa tankar.

Förra året var antalet våldsamma angrepp på judar 38 % fler än 2013

Angreppen på synagogor ökade förra året – jämfört med året innan med 66 %

I Europa angrepps 118 judiska begravningsplatser

Vi tar idag del av hemskheter, nästan dagligen genom massmedia. Inhuman behandling av människor och t o m barbari sker idag i vår omvärld

Men, det finns också exempel på förbättringar idag jämfört med hur det var för 70 – 80 år sedan

Demokratin är starkare förankrad

Minioriteter har bättre lagstadgat skydd

Vi har idag FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

Idag kan ingen stat agera som de vill mot sina medborgare eller minoriteter, och hänvisa till ”egna inre angelägenheter”. Och världen kan kritisera, till och med ingripa, tack vare de rättigheter som är knutna till varje enskild individ.

Vi har alla tagit del av vad som hände nyligen i Trollhättan. Att sprida skräck och otrygghet är terroristens mål. Skräcken slår rot varje gång terrorn avslöjar samhällets oförmåga att skydda sina medborgare mot våld.

Det finns en öppenbar risk att vår reaktion på terror: skräck, rädsla och misstänksamhet gör att vi lättare kompromissar det öppna samhällets grundprinciper. Terroristens mål är kanske inte den fysiska skadan utan skräcken som lamslår, söndrar och leder till vårt samhälles moraliska urholkning.

Jag får ofta en bitter smak i munnen pga. homo sapiens oförmåga att ta till oss den kunskap vi som reflekterande och historiekunniga personer har.

Vi drömmer alla om en tid när vi människor ser över landsgränser, religioner, stammar och världsdelar och betraktar alla folk som jämlika och behandlar varandra som systrar och bröder.

Många begåvade och insiktsfulla personer har tillskrivas uttalandet ”Motsatsen till kärlek är inte hat. Motsatsen till kärlek är likgiltighet”.

Oavsett vem som sade det först är det en uppmaning till oss alla att bära med oss i vardagen.

GP Debatt: Vi tågar för människovärdet

Kristallnatten. I dag minns vi novemberpogromen med ett tyst fackeltåg. Inga fler Kristallnätter – inte mot judar, inte mot någon, skriver debattörerna.

Kristallnatten är en påminnelse om demokratins skörhet. I dag visar vi att de demokratiska krafterna står eniga i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Tillsammans tar vi kamp för människovärdet, skriver bland andra George Braun, Judiska församlingen.

På näthinnan finns ännu bilderna av de tyska poliser vilka med gosedjur i händerna tog emot flyktingar från Syrien på Münchens centralstation. Så annorlunda mot 1938, då poliserna valde att titta bort när judar mördades och deras butiker slogs sönder. Den natten, 9 november, blev startskottet för förintelsen som tog livet av sex miljoner judar, en halv miljon romer och många funktionshindrade, homosexuella och de som gjorde motstånd mot nazismen.

I dag går åter en nationalistisk och rasistisk våg över Europa. På näthinnan finns bilderna på brinnande flyktingförläggningar och en mördare iförd nazistiska symboler som tar livet av skolbarn i Trollhättan, ivrigt påhejad av anonyma rasister på Avpixlat och andra forum.

Står eniga
I dag visar vi att de demokratiska krafterna står eniga i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Tillsammans tar vi kamp för människovärdet. Det finns bara en ras – människan. Vi må ha olika tro, hudfärg och bakgrund, alla är vi olika, alla är vi människor, alla är vi barn till våra föräldrar, alla har vi samma människovärde. Alla tillhör vi under livet, på något vis, en minoritet. Ett samhälles moral kan mätas efter dess förmåga att behandla sina olika minoriteter. De som haft turen att födas i Sverige är en mycket liten minoritet i världen.

30-talets rasism byggde på fördomar och okunskap. Den ursäkten finns inte i dag. Martin Luther King sade att problemet inte är de få människornas ondska utan de många goda människornas passivitet.

Visa mänsklighetens ansikte
Den populistiska nationalism som i dag drar fram över Europa kännetecknas av rädsla, hat och en inskränkthet som hotar oss alla. Murar reses där broar kunde byggas. Vi måste tillsammans visa mänsklighetens ansikte, värna om det demokratiska samhället som innefattar oss alla. Om vi avstår från att sätta stopp för rasisterna nu, på grund av rädsla eller lättja, bereder vi vägen för fascismen. För att citera Astrid Lindgren ur Bröderna Lejonhjärta: ”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

9 november minns vi novemberpogromen med ett tyst fackeltåg. Inga fler Kristallnätter – inte mot judar, inte mot någon. För alla människors lika värde – bekämpa alla former av antisemitism, homofobi, islamofobi, funkofobi, antiziganism och rasism. Tåget avslutas vid Bastionsplatsen där Judiska Församlingen arrangerar mötet.

George Braun Judiska församlingen, Daniel Bernmar (V), Annelie Hultén (S), Ulf Kamne (MP), David Lega (KD), Rickard Nordin (C), Helene Odenjung (FP), Maria Rydén (M), Stina Svensson (F!) Fler undertecknare kan du se på gp.se/nyheter/debatt 

söndag 1 november 2015

Skolbio - Mänskliga Rättighets Dagarna – Valet- Kristallnatten - Flyktingkatastrofen

Den senaste tiden har varit fylld av upprörande händelser på den göteborgsk-judiska horisonten. Diskussionen om personporträttet av Henry Ascher gestaltat i filmen ”Även de döda har ett namn” har kunnat följas i GP. Jag anser att filmen är enfaldig i sin oproblematiserande skildring. Det som är upprörande är att filmen skall användas som skolbio för 9: onde klassare och gymnasielever. Filmen är en partsinlaga i sin skildring av konflikten, men än värre är den omdevetenhet om antisemitism som ledande företrädare för skolbio visar prov på. När vi från JF:s sida vänt oss till Skolbio för att framföra våra åsikter har vi bemöts med undran och ovillighet. Så småningom lyckades vi få hyra filmen och visade den bl. a för våra politiker i fullmäktige. Med några få undantag uttalade sig de ca 70 åskådarna negativt om filmen och kände obehag att filmen skall användas som skolbio. Det är upprörande att inte vi som judisk församling i Göteborg anses ha tolkningsföreträda att avgöra huruvida filmen har antisemitiska inslag och kan påverka vår situation.

Göteborg står värd för MR (Mänskliga Rättighets) dagarna i november. Som jag skrev i min förra ledare har arrangörerna bjudit in en antisemit att vara konferenciär. Vi har på olika sätt uttryck vad vi tycker om denna fadäs. Biskop Eckerdal meddelade mig att han liksom hans kollegor ärkebiskopen och biskop Bonnier reagerat negativt på denna inbjudan. Rektorn för Göteborgs universitet har bara meddelat att ärendet handläggs inom universitetet. Vid ett möte med ledningen för MR dagarna bad de oss om ursäkt för sitt agerande och hänvisade till att de ej visste om Nabils uttalanden. De gick omgående med på att ett seminarium skall placeras direkt efter inledning av MR dagarna där temat skall handla om ”den omedvetna antisemitismen” och att vi utser seminarieledning till detta program som skall ske i den största salen på Svenska Mässan. I skrivande stund meddelar den tilltänkta konferencieren att hon hoppar av uppdraget.

Den 7 november 1938 blev tredjesekreteraren vid den tyska beskickningen i Paris skjuten. Skotten avlossades av en 17-årig polsk jude. Mordet blev en förevändning för den tyska nazistregeringen att genomföra en stor våldsaktion mot judarna i Tyskland och Österrike. Polis och brandkår beordrades att inte ingripa så länge inte tysk egendom hotades.

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades, mördades och många begick självmord i desperation. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen.

Det totala antalet dödsoffer för hela pogromen var runt 1 500. De materiella skadorna uppgick till enorma summor. Regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten. De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.

Liksom tidigare år samlas vi till en manifestation denna dag (se annonsen på annan plats i detta nummer av Det Senaste).

En frågeställning som vi alla säkert har funderat på är om och i så fall hur vi som församling skall agera med hänsyn till den tragiska flyktingssituation som vi dagligen tar del av. Är vi tveksamma pga. att många av de som nu söker en tillvaro i Sverige kan vara påverkade av den grova offentliga antisemitism som finnas i deras hemländer? Att de är uppfostrade att tycka illa om judar? Skulle vi agera annorlunda om det var kineser och japaner som flydde undan krig, hunger och otrygghet? Har vi som judar ett speciellt ansvar att räcka ut en hand till personer som tvingas fly från sina hemländer?

Tyvärr har både denna och förra månadens ledare präglats av de otrevliga händelser som beskrivs ovan. Jag tycker dessa händelser visar på hur viktigt det är att vi eftersträvar att ha kompetenta, engagerade och omdömesgilla representanter i vårt fullmäktige. Du avgör detta genom att rösta i vårt val den 8 november (man kan poströsta). Vår församlings framtid bygger i grunden på att det finns duktiga och arbetsvilliga personer som är beredda att engagera sig på frivillig basis.

torsdag 1 oktober 2015

Antisemitisk konferencier – Ship to Gaza – Lysistrate - Åtgärdsarbete

”Den som inte intresserar sig för politik får finna sig i att bli styrd av dårar.”

Uttalandet kommer från den grekiske filosofen Aristofanes. För de flesta av oss mest känd för den klassiska pjäsen Lysistrate skriven 411 f.v.t. Den handlar om Lysistrate, som tillsammans med andra kvinnor i Aten och Sparta sexstrejkar för att få slut på det peloponnesiska kriget som när pjäsen skrevs varat i 20 år. Pjäsen är en uppmaning till kvinnor att ta ställning, att agera, att bry sig om sitt samhälle.

Jag kom att tänka på den när jag igår fick en lista på de 62 medlemmar som kandiderar till vårt fullmäktige. Dessa personer bryr sig – men det gör också alla de som kommer att rösta i vårt val. Tyvärr brukar de röstandes andel av alla röstberättigade vara under 40 %. Jag hoppas att det blir betydligt högre siffror när vi går till val den 8:onde november.

Det finns för närvarande ett par händelser som är bekymmersamma i Göteborg ur ett judiskt perspektiv. I november äger ”Mänskliga rättighetsdagarna” rum på Svenska Mässan. Flera tusen deltagare från hela Sverige kommer att samtala om inte minst rasism. Till detta arrangemang har Nabila Abdul Fattah inbjudits som konferencier. Hon har gjort ett antal direkt antisemitiska uttalanden som till exempel ”judars hjärnor tagits över av Satan”. Arrangörerna av dagarna är bl. a Göteborgs Universitet samt Svenska Kyrkan. Jag har tillskrivit både rektorn för Göteborgs universitet samt biskopen och frågat hur de kan göra ett sådant val och vad de anser sig själva ha för ansvar att detta sker med dem som arrangörer.

En annan aktivitet som bekymrar oss är att Skolbio - ”som är en kommunal verksamhet som finansieras av Göteborgs Stad och vars huvuduppgift är att arrangera filmvisningar på biograf för Göteborgs elever från förskoleklass till gymnasiet. Skolbio har visat en rad filmer under de senaste åren bl. a Schindlers list och Selma - under hösten planeras att visa filmen ”Även de döda har ett namn”. Filmen skildrar barnläkaren Henry Aschers i hans förberedelser inför ”Ship to Gaza”. Flera församlingsmedlemmar som sett filmen är mycket upprörda över de tendensiösa skildringarna samt främst de antijudiska inslagen. Från församlingsledningen har vi varit i kontakt med arrangörerna och uppmärksammat dem på de reaktioner vi fått samt framfört vår önskan att få se filmen innan den skall visas för skolbarn. Innan vi haft möjligheter att själva bilda oss en uppfattning om filmen har vi svårt att trovärdigt argumentera för filmens eventuella olämplighet. Det finns trosfränder i Göteborg som kraftigt reagerat mot filmen med utgångspunkt i att de anser att den är anti-israelisk och väldigt ensidig i sin skildring av konflikten i området. Engagemanget från Judiska Församlingen tar sin utgångspunkt i att filmen anklagats för att bygga på antisemitisk argumentation i sin kritik av Israel.

Den stora medlemsundersökning som genomfördes under våren har nu lett till ett stort antal grupper inom fullmäktige har arbetat med att ta fram konkreta förslag på förbättringar med utgångspunkt i de förslag som framkom vid fokusgruppernas möten under våren samt åsikter som framfördes i frågeformuläret.

Jag kommer i nästa nummer av Det Senaste att rapportera om vilka reaktioner vi fått på våra brev.

söndag 20 september 2015

Vi samlas för att minnas individuellt och kollektivt

Vi samlas här varje år, söndagen mellan Rosh Hashana och Jom Kippur för att minnas den mänskliga katastrof som inträffade under den tid som ondskan härjade i världen. En tid inte längre bort än att många av oss som samlats här själva kan berätta om sina upplevelser. Det är i år 70 år sedan grymheterna inte längre kunde döljas utan en hel värld såg med förfäran, skam och raseri vad som doldes bakom murarna och stängslen till Auschwitz, Bergen Belsen, Dachau, Majdanek, Sobíbor och andra läger.

Vi samlas här för att minnas individuellt och kollektivt.

Det enskilda minnet kan säkert vara övermäktigt för många. För smärtsamt att leva sig in i. Men vi vet att det på sikt inte finns något alternativ till bearbetning också av de hemskaste upplevelser.

Det kollektiva minnet har vi alla ett ansvar för. Det är ett oförlåtligt svek att inte minnas vad som hände. 2009 var våra minnestavlor med namn på offer för Förintelsen mellan synagogan och församlingshuset färdigt. Genom att placera dem på en plats där vi befinner oss många gånger under året visade vi vilken betydelse vi anser att minnet av Förintelsen skall ha i vår vardag.

Vi som står här binds samman av vårt kollektiva minne över barbariet som drabbat oss. Det var en period av skräck, vanmakt och smärta. En period som är unik i mänsklighetens historia, även om det inte saknas andra skräckfyllda och fruktansvärda illdåd.

Den är en gammal göteborgsk tradition att samlas idag på begravningsplatsen. På annat håll i Sverige gör man på samma sak, medan denna tradition är okänd för de flesta judiska församlingar i världen. 

Kanske finns det en symbolik att träffas mellan dessa stora judiska helgdagar
• den ena då vi skall vända oss mot våra medmänniskor och be om förlåtelse för att vi eventuellt sårat dem 
• den andra högtiden då vi vänder oss mot högre makter.
En kombination mellan det omedelbara och gripbara och det mystiska och oöverskådliga.

Dynamiken i vår identitet som judar har kanske alltid fått sin näring från denna spänning. Att vi samlas här gemensamt och inte enskilt besöker anhörigas gravar innan Jom Kippur – som är mycket vanligt i den judiska världen – är kanske symboliskt – vi har ett stort behov av samhörighet och det visar sig ju bl. a i att vi har en enhetsförsamling här i Göteborg. Tanken bakom enhetsförsamlingen är att alla, oavsett religiös inriktning, skall kunna samlas.

Vi står här för att minnas, för att tacka de som ligger här samt alla de vars gravar finns på annan plats eller är okända. Tacka dem för deras vänskap, deras råd samt deras inspiration. Samtidigt som vi minns och sörjer dem kan minnet av dem stärka oss att gå vidare i livet – i en förhoppning att lidande och terror en gång skall förpassas till historien. Det kan kännas tungt ibland att orka vara optimistisk – men någonstans i oss alla finns nog ändå en visshet om att människor kan vara goda, respektera varandra och önska leva i frid med varandra. Det är en tid som vissa kallar messiansk.





tisdag 1 september 2015

Välkommen tillbaka – Ställ upp och Tänd en brasa - Borgerlig vigsel i synagogan – Högtiderna

Efter en bedrövlig sommar pga. vädret och förlust av min syster är hösten här. Snart är det åter Rosh Hashana och Jom Kippur. De tillfällen, tillsammans med Pesach då synagogan besöks av många medlemar. Då vi träffar personer som vi kanske inte sett sedan förra hösten. Denna höst kommer också innebära val till vårt fullmäktige. Det är dags att ömsa skinn och låta nya och gamla församlingsmedlemmar kandidera till de olika styrelserna. I skrivande stund har många kandidater föreslagits till de olika posterna. Jag hoppas att väldigt många av er tackat ja till att ställa upp i valet. Framförallt ni som är föräldrar till barn i skolåldern. Jag vet att det är jättesvårt att få tid till annat än arbete, familj och polarna. Men, det är en fråga om prioritering. Om man är en familj som – även framledes - önskar en judisk församling som dels ansvarar för att det finns en fungerande synagoga, religionsundervisning, judiska skolor, dels föreningar lägerverksamhet, fester samt någon som företräder judiska intressen i det alltmer mångkulturella Sverige – så ta ert ansvar. Ledningen idag är ”pensionsmässig” och nya krafter måste till.

Du som blivit föreslagen att ingå i fullmäktige tacka ja till att kandidera. Maila till Daniel Jonas eller ring kontoret och säg att du vill ta ditt ansvar för en judisk framtid i Göteborg. Men, gör det idag! Jag lärde mig följande sedeslärande historia av Storbritanniens förre chefsrabbin Jonathan Sacks för några år sedan. Jag tycker den kan illustrera den situation vi befinner oss i idag i Göteborg. ”Det finns två sätt att hålla sig varm på en kall dag. Det ena är att ta på sig en varm päls och inte behöva frysa. Det andra är att tända en brasa så att flera undgår att frysa. Enligt Sachs skall vi som judar tända en brasa. Jag tolkar det som att vi som judar inte skall ha ett individualistiskt perspektiv utan se till församlingens behov.

Mitt i sommaren kunde man läsa en artikel i Expressen med rubriken ”Jag får inte gifta mig i min judiska församling”. Församlingen som åsyftades var vår och skribenten var en av våra medlemmar.

Artikelförfattarinnan var upprörd över att hon inte har möjlighet att gifta sig i synagogan med sin icke judiske partner. Man kan ha många synpunkter på artikeln. Vi lever i en föränderlig tid – vilka konsekvenser får det för vår församling? De flesta äktenskap som ingås av en församlingsmedlem sker med en icke judisk partner, synen på ”judiskt leverne” är annorlunda idag än för bara någon eller några generationer sedan.

Flera församlingsmedlemmar tog kontakt med mig och tyckte att jag skulle svara i Expressen. Efter moget övervägande valde jag att inte göra så. Jag önskade inte förlänga denna diskussion i en av Sveriges största tidningar där artikelförfattaren skulle få sista ordet. Jag har en annan uppfattning i sakfrågan än artikelförfattaren, men det jag främst reagerar mot är att hon väljer att föra debatten i Expressen. Varför inte i Det Senaste? Vilka kan skälen vara att man inte försöker åstadkomma förändring genom att skapa en debatt där den hör hemma? På annan plats i detta nummer av Det Senaste diskuterar församlingsmedlemmar artikeln.

Enligt judisk tradition skapades jorden på Rosh Hashana. Gud bedömer på denna dag vad människorna har gjort under det gångna året, och beslutar vad som skall hända dem under det kommande. Under de tio dagar som sedan följer finns tid för eftertanke och försoning.

Jag hoppas att vi alla, individuellt såväl som kollektivt, får ett bra år, fyllt av glädje, kärlek, kunskap, förhoppningar, fred och framgång.

lördag 9 maj 2015

70 år sedan befrielsen

En dag för gränslös medmänsklighet i Domkyrkan och Synagogan i Göteborg
Artikel: Anna Rikner, Svenska Kyrkan

Tusentals människor kom för att lyssna, mediabevakningen var stor och utställningarna lockade besökare både före och efter helgen. Svenska kyrkan och Judiska församlingens gemensamma högtidlighållande av freden i Europa 1945, räddningsaktionen med de Vita bussarna och befrielsen av koncentrationslägren fick stor genomslagskraft.

Under lördagen lyssnade mellan 1 500 och 2 000 personer på samtalen inne i Domkyrkan, medan ännu fler sökte sig in på domkyrkoplan för att titta på modellen av en Vit buss i naturlig storlek. De flesta stannade också till och läste på om de Vita bussarna och Folke Bernadotte.

Natten till lördag utsattes modellen för sabotage, då den del av texten som fokuserade på judarna skurits bort. – Det känns naturligtvis väldigt tråkigt, men visar också med stor tydlighet hur viktiga de här dagarna är. Vi måste fortsätta prata om de här frågorna och visa att vi står upp för medmänsklighet och solidaritet, säger JanOlof Arkstedt Broberg, präst i domkyrkoförsamlingen och en av arrangörerna. När de första besökarna dök upp var modellen lagad.

På dagen 70 år sedan freden i Europa hålls en minnesceremoni på den Judiska begravningsplatsen på Östra kyrkogården, där några av Förintelsens offer ligger begravda. De kom till Sverige 1945 och avled i sviterna efter det de utsatts för. Ungefär hundra personer finns med på kyrkogården och fortsätter därefter till Bastionsplatsen strax bredvid Synagogan, där man stannar till vid konstverket Mörker, väx morgondag av Kent Karlsson – minnesmärket över förintelsens offer som invigdes 2009. Kvällen avslutas med musik i Synagogan.

Efter att ha överlevt flera olika koncentrationsläger kom George Brauns föräldrar till Sverige via Röda korset våren 1945. De träffades här och bildade så småningom familj.

– För de judar som överlevt och den rännil som kom till Sverige var det en glädjens tid. Kriget var över, nazismen var besegrad och man behövde inte längre vara rädd. Världen fick se vart hatets ideologi fört människor och lärdomen var ”Aldrig mer”. Nu, 70 år senare, måste mina föräldrars barn och barnbarn gå igenom poliskontroller för att gå in på det judiska centret och deras barnbarnsbarn behöver polisbeskydd på sitt judiska dagis. Han berättar att 118 judiska begravningsplatser skändats i Europa under 2014 och att antalet våldsangrepp mot judar ökat dramatiskt de senaste åren.

– Antisemitismen i Europa har tusenåriga rötter, men i dag finns också en starkare demokrati och världen kan ingripa och skydda utifrån mänskliga rättigheter som är knutna till den enskilde individen. I dag ska vi glädjas över vad den här dagen symboliserar, men det finns också en bitter smak i munnen eftersom vi människor har så svårt att ta till oss historien. Motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet. Det måste vi ta med oss.

De hedrade offren för Förintelsen

Minnesstund. George Braun, ordförande i Judiska församlingen, lägger en sten på en av flyktinggravarna.
Artikel: Johanna Hagström, GP Bild: Petter Trens

I går var det 70 år sedan sovjetiska soldater befriade fångarna i Auschwitz. – Vi får aldrig glömma vad som hände där, säger George Braun, ordförande i judiska föreningen i Göteborg.

Sedan 1999 har den 27 januari varit en nationell minnesdag för Förintelsens offer, och 2005 utsågs det till en internationell minnesdag för alla som bekämpar antisemitism, rasism, intolerans och främlingsfientlighet.

Bland de många talarna vid gårdagens ceremoni i universitetets aula fanns gymnasieelever, rektorer, före detta politiker samt minnesstundens konferencier George Braun, ordförande i judiska föreningen i Göteborg.

Båda hans föräldrar överlevde Auschwitz och hans mor Emma lever fortfarande.

– Hon är lite för gammal för att vara med här i dag, sade George Braun till GP i pausen, men hon tillhör den lilla skara som fortfarande lever. Snart finns inga av dem kvar.

George Brauns 88-åriga mor var en av alla dem som tvingades ut på dödsmarscherna från Auschwitz. Hon klarade sig undan det slumpvisa mördandet längs vägen, och tog sig ända till Bergen-Belsen där hon senare befriades i krigets slutskede.

En av de inbjudna gästerna var Maria Leissner, före detta FP-profil och numera generalsekreterare i Community of democracies (en organisation för alla människors lika värde).

– Berlinmuren har fallit och apartheid är borta men rasismen finns där, trots allt, som en till synes autoimmun sjukdom. Därför är det så viktigt att vi aldrig glömmer Auschwitz, sade hon.

I sitt tal påminde Leissner också om att även romerna drabbades hårt under förintelsen.

– Endast två romer kom med de vita bussarna till Sverige. Två! Varför var det inte fler?

Trots allt mörker och ett elände till synes utan botten ville Maria Leissner avslutningsvis inte måla verkligheten i alltför dystra färger. I går ville hon fira livet också, inte bara minnas döden.

– Auschwitz är ju även en symbol för att helvetet kan ta slut, att livet faktiskt kan återvända.

George Braun skulle gärna dela Leissners förhållandevis positiva inställning, men säger sig ha svårt att göra det.

– Vi judar har tyvärr vant oss vid att bli hotade från både extremvänstern och extremhögern, och ny tycks de båda grupperna ha förenats med radikala islamister i sitt judehat.

Det finns även andra, mindre tunga orsaker att George Braun skulle vilja dela Maria Leissners positiva grundsyn.

– En optimist och en pessimist kan ju ha lika rätt, men optimisten har ett roligare liv.

fredag 8 maj 2015

Minnesdag: De vita bussarna uppmärksammas

Minnesceremoni. Bussarna var vita med röda kors ditmålade för att bussarna inte skulle bli tagna för att vara militära mål.
Artikel: Ingela Hydén, Bohusläningen

Minnesceremoni. Bussarna var vita med röda kors ditmålade för att bussarna inte skulle bli tagna för att vara militära mål.

Mitt i all ondska fanns också stor medmänsklighet. De vita bussarna uppmärksammas i Göteborg i helgen.

Det är 70 år sedan andra världskriget tog slut, och ­redan på fredagen inleds programmet i Göteborg med en minnesceremoni vid den judiska begravningsplatsen.

Under lördagen pågår ­flera seminarier i Domkyrkan ­berättar prästen Jan-Olof Broberg.

– Axel Molin, 92, år som körde bussarna kommer till Göteborg för att bli intervjuad under lördagen. Sedan ska även Thomas Hammarberg och Cecilia Wikström tala om mänskliga rättig­heter i Europa.

De vita bussarna var en ­aktion som leddes av den svenska greven Folke ­Bernadotte. Syftet med ­aktionen var att under slutet av Andra världskriget rädda skandinaver som satt i tyska koncentrationsläger.

– Vi kan se i vår tid att det växer fram ett 30-­talets ­Europa, där främlingsfientliga partier tar sig in i ­demokratiska sammanhang. Det är viktigt att uppmärksamma, säger Broberg.

Bakom helgens arrangemang står bland annat Svenska kyrkan, Röda ­Korset, Judiska församlingen Göteborg och Göteborgs Stad.

söndag 1 mars 2015

På läktaren sitter alltid de bästa spelarna

Det finns oerhörda mängder litteratur som handlar om ledarskap. Detta är i sig inte konstigt. Vi sysslar ju alla med ledarskap på ett eller annat sätt. När vi guidar våra barn på livets resa. När vi vill få en kompis att se saker på vårt sätt. När vi försöker påverka någon utövar vi ledarskap.

En erfarenhet som många som drivit förändringar i företag och organisationer delar beskrevs redan 1469 av den italienska filosofen Machiavelli.

”Det finns ingenting så svårt att ta itu med, ingenting så vådligt att leda, ingenting så osäkert i framgång, som att söka införa en ny tingens ordning. Den som förändrar får nämligen som motståndare alla dem som lyckats väl i de gamla spåren och endast ljumma försvarare i dem som kan tänkas fungera i de nya.”

Vi har alla under de senaste årtiondena hört och läst mycket om att vi lever i en tid av ständiga förändringar. Kanske kraftigare än någon generation tidigare. Detta måste avspeglas i hur vi styr och leder församlingen. De som, liksom jag och de allra flesta föreståndare, hunnit upp i mogen medelålder (låter trevligare än pensionärsåldern) har vuxit upp med en församling som såg väldigt annorlunda ut vad gäller religiositet, synagogbesök, val av äktenskapspartners, familjemönster, lojalitet mot församlingen m m.

Rubriken på denna ledare anspelar på ett uttryck från idrottens värld. På läktarna kommenteras spelet som pågår på plan. De som placerat sig på åskådarplats deltar inte i matchen, men de har ofta – enligt sig själva – många goda råd – att delge spelare, tränare och vem som helst som orkar lyssna.

Vad har ovan med vår församling att göra?

I november skall vi välja ett nytt fullmäktige. Församlingens överlevnad och utveckling är helt beroende av engagerade och motiverade medlemmar. Under de senaste valen har de visat sig att det finns många som föreslås till fullmäktige, men tyvärr tackar åtskilliga kandidater nej till att kandidera. Detta är djupt olyckligt. Vi måste få in fullmäktigemedlemmar som befinner sig i åldersintervallet från ca 30 – 50 år och som gärna har barn i rellen samt i våra skolor.

Jag gläds åt att medlemmar i vår församling reagerar, skriver på namnlistor och för fram en åsikt. Det visar att man bryr sig. Det är ett sätt att manifestera en uppfattning. Därmed inte sagt att jag alltid håller med – men det viktiga är att det finns folk som bryr sig. Om man bara tittar på den omsättning som vår verksamhet har kan de kanske liknas vid vilket småföretag som helst. Men om man tittar på den mångfald aktiviteter vår verksamhet innefattar framträder en annan bild. Vi är engagerade i flera skolor, idrottsförening, religiös verksamhet, kulturutbud, ungdoms och föreningsverksamhet, informationsarbete samt social hjälpverksamhet för att bara nämna några områden där vi är aktiva.

Det vore fantastiskt om du som läser denna ledare tar ett snack med dina kompisar, ditt sociala umgänge eller bara med andra församlingsmedlemmar. Fundera på om det inte är dags att någon eller några i ditt gäng ställer upp och bidrar genom att kandidera.

Med den drucknes envishet har jag fört fram dessa tankar tidigare. Jag kan mycket väl tänka mig att göra det igen. Det är ett tecken på svaghet när medelåldern bland föreståndarna är en bra bit över 65. När fullmäktige också består av alltför många personer som är ”övermogna”.

Ingen skugga skall falla på de som engagerar sig – men vi måste ömsa skinn.

måndag 23 februari 2015

Stark samling i synagogan

Minnesstund. Rabbin Hillel Lavery-Yisraeli, kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S), Cecilia Dalman Eek (S), pastor Emanuel Furbacken, fader Besim Kurt, danska kyrkans Jørgen Holm och judiska församlingens ordförande George Braun i synagogan i går kväll.

Fakta: Hedrade offren
Den 14 februari inträffade en attack mot kulturhuset Krudt­tønden och synagogan på Krystalgade i Köpenhamn, då en attentatsman dödade två personer och fem poliser skadades. Minnesstunden vid synagogan i Göteborg hölls i går kväll i solidaritet med ”offren, deras anhöriga och Danmarks judar”.
Vid minnesstunden deltog företrädare från flera olika religiösa samfund – bland annat Göteborgs moské, Svenska kyrkan, Danska kyrkan och sjömanskyrkan i Göteborg och Syrisk-ortodoxa kyrkan.

I går kväll hedrade judiska församlingen i Göteborg offren vid terrorattacken i Köpenhamn tillsammans med politiker och ledare från andra religiösa samfund.

Ceremonin i synagogan blev en stämningsfull manifestation för att hedra offren i Köpenhamn, Dan Uzan och Finn Nørgaard.

Fram trädde också en bild av hur nära rädslan för hot och attacker krupit – och en kritik mot att omvärlden i form av politiker och massmedier vaknat så sent.

– Det här är en samling som aldrig borde ha behövt hållas, inledde George Braun, ordförande i judiska församlingen i Göteborg och menade också att den växande antisemitismen varit en vit fläck för samhälle och massmedier.

– En del av oss är chockade över det som hände i Köpenhamn. Men en del av oss är inte lika chockade, vi har sett det här komma, vi har tagit del av attacker mot judar under lång tid. Förhoppningsvis har den senaste månadens angrepp öppnat ögonen på massmedia, politiska ledare och vanliga medborgare.

Kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S) konstaterade liksom Braun att kvällens samling var ett tillfälle hon hoppats inte skulle ha behövts, men att det nu var tid för att ta diskussionen och stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Hon berättade om att hon strax efter dåden i Paris haft tillfälle att besöka de judiska kvarteren i staden.

– Jag kände skräcken och rädslan, otryggheten i att passera syna­gogan. Men för mig var det ett besök, min otrygghet kunde stillas­ när jag kom hem. Vi måste erkänna att det finns hot mot judiska grupper. Jag önskar att jag kunde bringa mer hopp i dag. Men vi får bygga det hoppet tillsammans.

Kvällen avslutades av judiska församlingens rabbin Hillel Lavery-Yisraeli, som berättade att han själv fått ta emot dödshot.

– Jag kommer att säga hårda ord, förlåt mig. Det kunde ha varit vem som helst av oss. Jag överdriver inte, jag är inte hysterisk. Jag är rädd, vi är alla rädda. Det är inte så stor skillnad mellan Göteborg och Paris.

Han uppmanade också alla att ställa upp och tillsammans försöka förändra situationen.

– I morgon är det försent.

Hillel Lavery-Yisraeli berättade att han deltagit vid Dan Uzans begravning och han återgav hur hans vänner beskrivit Uzan som en snäll och glad människa, alltid redo att sträcka ut en hjälpande hand.

– Han var full av liv och stolt över att vara jude.

Efter samlingen slussades deltagarna ut ur synagogan i mindre grupper. Samtliga påmindes om att inte stanna i klungor utanför på gatan, av säkerhetsskäl.

söndag 22 februari 2015

Artikel i GP: Minnesstund hålls i Göteborgs synagoga

I kväll arrangerar Judiska församlingen i Göteborg en minnesstund med anledning av händelserna vid kulturhuset Krudttønden och synagogan på Krystalgade i Köpenhamn förra lördagen, då en attentatsman dödade två personer. Minnesstunden hålls i solidaritet med ”offren, deras anhöriga och Danmarks judar”, skriver Judiska församlingen i ett pressmeddelande. Vid samlingen talar bland andra Judiska församlingens ordförande George Braun och kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S).

Ni är alla mycket välkomna till denna samling som aldrig borde ha kommit till stånd



Ni är alla mycket välkomna till denna samling som aldrig borde ha kommit till stånd.

Vi hörde Max Wulfsson framföra Ravels ”Kaddish”. Kaddish är en speciell bön som sägs av sörjande som nyligen har mist en anhörig eller vän.

Vi människor är utrustade med en perception med vars hjälp vi uppfattar världen omkring oss. Våra receptorer eller sinnesorgan är bl. a ögat, örat.

Våra receptorer är dock inte att jämställa med en kamera eller en bandspelare – som objektivt registrera vad som händer. Vi kommer alltid att uppfatta vår omgivning utifrån vem vi är, vad vi varit med om. Vi upplever aldrig en objektiv verklighet - vi upplever alltid världen utifrån vår subjektiva uppfattning av densamma. Det är som om vi alla hade optiska glasögon på oss – som vi inte alltid är medvetna om. Psykologer kallar detta fenomen selektiv perception.

Vad har detta med denna samling att göra?

Svaret är att upplevelsen av vad som varit på gång en längre tid har bedömts olika av oss som är direkt berörda och människor i allmänhet. Att massmedias och samhällets representanter tyvärr har haft – något som kanske kan beskrivas som en blind fläck - när det gällt att uppfatta situationen där antisemitsism utvecklats i vår närhet.

En del av oss som finns i synagogan ikväll, är chockade över dödsskjutningarna i Köpenhamn för en vecka sedan. Andra av oss lika sorgsna – jag kanske ännu sorgsnare över händelserna – men inte lika chockade. Vi har sett det komma.

Vi har tagit del av attacker mot det fria demokratiska samhället i allmänhet och mot judar i synnerhet under lång tid. Vi minns hur en bilbomb dödade 85 personer och skadade över 300 vid ett judiskt center i Buenos Aires. Vi minns attacken mot en judisk skola i Toulouse, attacken mot judiska museet i Bryssel samt mängder av liknande attacker på olika håll nu senast i Paris och Köpenhamn.

Vi förundrades över att det tog massmedia mer än ett dygn innan man insåg att attacken i Paris var ett antisemitiskt angrepp, förutom ett angrepp på vårt demokratiska system genom att attackera tidningen Charlie Hebdo. Ett angrepp på judar för att de är judar. Inte för vilka åsikter vi har, inte för vilken politisk inställning vi har utan bara för att vi är judar.

I tisdags fick vi ett nytt exempel på aningslösheten eller selektiva perceptionen när en erfaren journalist på Sverige Radio frågar Israels ambassadör.

”Do the Jews themselves have any responsibility in the growing anti-Semitism that we see now”?

Frågan är lika upprörande som att frågan en kvinna som blivit våldtagen om hon inte har skuld i våldtäkten. Det är att skuldbelägga offret istället för gärningsmannen. Ambassadören vägrade svara på frågan. Och det tog inte lång tid innan Sveriges Radio bad om ursäkt – villkorslöst.

Den s.k. demokratiparagrafen förpliktigar alla medarbetare på både Sveriges Radio och TV att ta ställning för det demokratiska statskickets grundidéer.

Om det görs ett uttalande i ett TV- eller radioprogram som bryter mot demokratiska värden och principer skall programledaren ingripa och markera mot uttalandet.

Opartiskhet skall alltså inte gälla om något i det utsända programmet går över den demokratiska principgränsen.

Tyvärr har vi upplevt otaliga gånger att så inte sker när det gäller frågor där judar eller judiska intressen är i fokus. Sannolikt beror det på journalistens selektiva perception och okunnighet.

Förhoppningsvis har den senaste månadens angrepp på oss judar i Paris o Köpenhamn öppnat ögonen på massmedia och på många vanliga medborgare. Förhoppningsvis finns det en bättre kunskap och vaksamhet för att antisemitism uppträder i olika former i olika tidsperioder. Den kan vara religiöst eller politiskt betingad – men den är lika fullt ett angrepp på judar för att de är judar.

Någon bland er kan ju tänka – men det var ju en ensam gärningsman som mördade Dan Uzam. Förvisso, men var vad bakgrunden?

Någon klok person har sagt att det räcker om de många goda människor tiger still för att de betydligt färre onda skall segra. När vi inte individuellt reagerar när vi hör antisemitiska eller andra nedsättande och kränkande tillmäle mot personer som har en annan religion, hudfärg eller sexuell läggning flyr vi vårt ansvar. Vi tar inte vårt moraliska ansvar.

I Dantes Inferno finns en passage som jag påminns om då och då.

Han skiver ”The hottest places in hell are reserved for those – who in a time of moral crises remain neutral.”

Det är vi – judar och icke judar- som kollektivt men inte minst individuellt måste agera för att dessa mörka krafter skall stoppas. Vi gör det vid fikabordet på jobbet, vid sociala sammankomster där vi medverkar och vid samtal med våra barn och barnbarn.

Vi har samlats här för att – i första hand - minnas vår broder Dan Uzam som mördades för att han var jude. Våra tankar går också till filmaren Finn Nöörgård och de danska poliser som skadats.

Programmet ikväll ser ut på följande sätt. Nu skall en av våra frivilliga vakter vid JF säga några ord. Sedan kommer kommunstyrelsens ordförande Annelie Hultén att tala. Därefter talar Danmarks konsul i Göteborg Magnus Törnbrink. Därefter tar vår rabbin Hillel över. Jag kommer om ca 1 timma att avsluta vår samling.

Stark samling i synagogan


Artikel i GP.se av Hanna Tornbrant. Bild: Elisabeth Alvenby

På söndagskvällen hedrade judiska församlingen i Göteborg offren vid terrorattacken i Köpenhamn tillsammans med politiker och ledare från andra religiösa samfund.

Ceremonin i synagogan blev en stämningsfull manifestation för att hedra offren i Köpenhamn, Dan Uzan och Finn Nørgaard. Fram trädde också en bild av hur nära rädslan för hot och attacker krupit – och en kritik mot att omvärlden i form av politiker och massmedier vaknat så sent.

- Det här är en samling som aldrig borde ha behövt hållas, inledde George Braun, ordförande i judiska församlingen i Göteborg och menade också att den växande antisemitismen varit en vit fläck för samhälle och massmedier.

- En del av oss är chockade över det som hände i Köpenhamn. Men en del av oss är inte lika chockade, vi har sett det här komma, vi har tagit del av attacker mot judar under lång tid. Förhoppningsvis har den senaste månadens angrepp öppnat ögonen på massmedia, politiska ledare och vanliga medborgare.

Kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S) konstaterade liksom Braun att kvällens samling var ett tillfälle hon hoppats inte skulle ha behövts, men att det nu var tid att ta diskussionen och stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Hon berättade om att hon strax efter dåden i Paris haft tillfälle att besöka de judiska kvarteren i staden.

- Jag kände skräcken och rädslan, otryggheten i att passera synagogan. Men för mig var det ett besök, min otrygghet kunde stillas när jag kom hem. Vi måste erkänna att det finns hot mot judiska grupper. Jag önskar att jag kunde bringa mer hopp i dag. Men vi får bygga det hoppet tillsammans.

Kvällen avslutades av judiska församlingens rabbin Hillel Lavery-Yisraeli, som berättade att han själv fått ta emot dödshot.

- Jag kommer att säga hårda ord, förlåt mig. Det kunde ha varit vem som helst av oss. Jag överdriver inte, jag är inte hysterisk. Jag är rädd, vi är alla rädda. Det är inte så stor skillnad mellan Göteborg och Paris.

Han uppmanade också alla att ställa upp och tillsammans försöka förändra situationen.

- I morgon är det försent.

Hillel Lavery-Yisraeli berättade att han deltagit vid Dan Uzans begravning och han återgav hur hans vänner beskrivit Uzan som en snäll och glad människa, alltid redo att sträcka ut en hjälpande hand.

- Han var full av liv och stolt över att vara jude.

Efter samlingen slussades deltagarna ut ur synagogan i mindre grupper. Samtliga påmindes om att inte stanna i klungor utanför på gatan, av säkerhetsskäl.

Fakta: Hedrade offren
Den 14 februari inträffade en attack mot kulturhuset Krudttønden och synagogan på Krystalgade i Köpenhamn, då en attentatsman dödade två personer och fem poliser skadades. Minnesstunden vid synagogan i Göteborg hölls i går kväll i solidaritet med ”offren, deras anhöriga och Danmarks judar”.

Vid minnesstunden deltog företrädare från flera olika religiösa samfund – bland annat Göteborgs moské, Svenska kyrkan, Danska kyrkan och sjömanskyrkan i Göteborg och Syrisk-ortodoxa kyrkan.

tisdag 17 februari 2015

Säkerhet: Oron ökar efter attentaten

Man vet att man är en måltavla. George Braun, Ordförande i Judiska Församlingen

Fakta: Församlingen
Den judiska församlingen i Göteborg har knappt 1 400 medlemmar.
Synagogan är från 1855 och rymmer 300 sittande besökare. Byggnadsstilen är en blandning av morisk, bysantisk och svensk nationalromantisk stil.
De första judarna bosatte sig i staden omkring år 1780. Under 1800-talet ökade den judiska befolkningen och flera viktiga handels- och industriföretag startades av judiska familjer.

Artikel: Arne Larsson, GP

Säkerheten kring synagogan i Göteborg har förstärkts. Efter händelserna i Köpenhamn är oron bland församlingens medlemmar stor.

I synagogan tar Daniel Jonas, kanslichef på judiska församlingen, emot en grupp elever från Mikael Elias gymnasium. Han berättar om judendomen och om församlingen här i Göteborg.

Vi är tillbaka i vardagen – varje år visar församlingen upp sina lokaler­ för omkring 5 000 skolelever – men ändå inte: församlingens ordförande George Braun är precis tillbaka från ett möte med polisen, där han fått beskedet att skyddet kring församlingens lokaler stärks på obestämd tid.

Efter händelserna i Köpenhamn, där en person efter ett misslyckat attentat mot konstnären Lars Vilks sköt ihjäl en man utanför den judiska församlingen i staden, är oron stor.

George Braun säger att han aldrig känt en sådan otrygghet bland församlingens medlemmar som nu.

– Det kommer så nära. På ett personligt plan är det väldigt obehagligt. Man vet att man är en måltavla.

Situationen har trappats upp under en tid, säger han. Terror­attentaten i Paris och Köpenhamn är de mest påtagliga exemplen, men de är långt ifrån de enda. George Braun säger att mörkertalet för en vanlig mediekonsument är stort. Själv får han i stort sett hela tiden information om attacker mot judiska mål.

– Tidigare var det här en blind fläck, men det håller på att försvinna. Nu ser man att judar är en måltavla. Den tioöringen har trillat ned.

Och mönstret börjar bli bekant vid det här laget. Först en attack mot en kulturinstitution. Sedan mot ett judiskt mål, ofta en skola.

– Vi har att göra med terrorister. De vill skapa osäkerhet. Det är därför de riktar in sig på skolor, för det är det som skapar mest rädsla.

Den judiska församlingen i Göteborg har omkring 1 400 medlemmar. Få av dem skyltar med sin judiska identitet utanför församlingslokalerna. Ingen kippa på huvudet, ingen synlig Davidsstjärna.

– Många väljer att inte visa upp sin judiska identitet i vardagen. På grund av otryggheten vågar man inte visa vem man är, eller i alla fall den judiska delen av sin identitet, säger George Braun.

Entrén till församlingens lokaler­ är diskret och för att komma in får vi passera ett par låsta dörrar. Redan innan det ökade polis­skyddet var säkerheten central och mer än en fjärdedel av alla medlemsavgifter går till att bekosta skyddet. George Braun berättar att han haft uppe frågan med säkert tio ministrar av olika färg genom åren. Att skydda en religiös byggnad och dess medlemmar borde vara en fråga för samhället, menar han.

Inne i synagogan berättar Daniel Jonas om hur judarna ser på livet och döden för gymnasieeleverna. Att möta människor från olika kulturer är viktigare än någonsin när hat och fördomar frodas.

George Braun säger att de sympati­yttringar som kommit är det enda positiva som följt tragedin, och jag frågar honom vad han tycker att vanligt folk kan hjälpa till med i övrigt.

– Enskilda människor måste stå upp för det samhälle vi vill ha, vid fikabordet eller i skolan. Om man hör hatfyllda budskap måste man säga ifrån. Det personliga ansvaret är en nyckel.

måndag 16 februari 2015

Polisnärvaron ökas i Göteborg


Den fasta bevakningen av judiska församlingen i Göteborg ökade under gårdagen. Detta som ett resultat av eftermiddagens möte i Sveriges polisledning.

Mötet hölls med representanter för de sju polisregionerna, säkerhetspolisen och nationella operativa avdelningen, tidigare riks­kriminalpolisen.

Västsvensk representant var Erik Nord, polisområdeschef i Göte­borg. Mötesdeltagarna hade en ”väldigt intensiv diskussion” som slutade med ett beslut om nationella­ riktlinjer om höjd polisnärvaro.

– Det finns en generell hotbild mot judiska intressen i Sverige. Vi ökar vår fasta bevakning av judiska objekt så att verksamheten tryggas genom vår närvaro, säger Erik Nord.

Den ökade polisnärvaron, i Göteborg och på andra platser i landet infördes under kvällen, uppger han.

– Vi har den allra bästa förhoppningen att kunna täta de hål i säkerhetsarrangemangen som kanske behöver tätas efter händelserna i Köpenhamn, säger Nord.

Han vill helst tala om den generella, nationella, riskbedömningen av terrorhotet. Men säger om Göteborg:

– Jämfört med andra delar av Sverige hittar vi fler resande till terrorgrupper från Göteborg. Det skulle kunna betyda att problemet är större här. Men samtidigt finns en osäkerhetsfaktor i siffrorna: det kan vara så att vi här har bättre kontakter i dessa miljöer vilket gör att fler upptäcks, säger Erik Nord.

Hotnivån mot Sverige ligger kvar på den förhöjda nivån där den legat sedan 2010, en trea på en femgradig skala.

– Vi har kontakt med polisen i Skåne och Danmark och säkerhetspolisen i Danmark. Vi följer­ den danska utredningen och bedömer hela tiden om attentaten och utvecklingen i Danmark kan påverka säkerheten i Sverige, säger Fredrik Mildner, pressekretare på Säpo.

Företrädare för den judiska församlingen i Göteborg hade under gårdagen ett flertal kontakter med polisen och även med kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén.

Till skillnad mot i Stockholm där aktiviteter ställts in, har församlingen i Göteborg inte fattat något sådant beslut.

George Braun, ordförande för judiska församlingen i Göteborg, uttrycker stark oro över situationen och ser fram emot extra bevakning.

Han ser likheter mellan attentaten i Paris och de i Köpenhamn.

– Det som binder ihop händelserna är hat mot judar, oavsett från vilken extremistgrupp det kommer. Och det stannar inte vid glåpord, säger Georg Braun.

söndag 15 februari 2015

Ökad oro hos judiska församlingen


Artikel i GP.se av Pär Düsing. Arkivbild: Per Sydvik.

- Situationen ökar både vår oro och anledning att fundera över vilka åtgärder som behöver vidtas, säger Georg Braun, ordförande i judiska församlingen i Göteborg.

Ledningen för judiska församlingen i Göteborg följer händelserna i Köpenhamn och för samtal med polisen i Göteborg. Under söndagen finns inga planerade aktiviteter i synagogan i centrala Göteborg och församlingsledningen har därför inte behövt ta ställning till att ställa in några aktiviteter eller inte.

Georg Braun, ordförande för judiska församlingen i Göteborg, säger att i dagsläget ser det ut som det finns likheter mellan attentatet i Paris, där man angrep yttrandefriheten samt judiska mål, och händelserna i Köpenhamn.

- Det som binder ihop händelserna är hat mot judar, oavsett från vilken extremistgrupp det kommer. Och det stannar inte vid glåpord, säger Georg Braun.

Församlingen har sänt kondoleanser till ledningen för Köpenhamns församling.

- Vi avvaktar nu mer information från polisen kring vad de får fram avseende gärningsmannen i Danmark. Vem han är, vilken bakgrund och motiv man kan utröna.

- Under söndagen kommer vi att fortsätta föra samtal med polisen i Göteborg om eventuell extra bevakning av judiska objekt. Det finns ingen anledning att negligera det som hänt i Köpenhamn, säger Georg Braun.

Björ Blixter, presstalesman vid Göteborgspolisen, säger att det främst är Skånepolisen som bedömer eventuella extra åtgärder.

- Vi följer utvecklingen och har kontakt med Skånepolisen. För stunden nu på söndagsförmiddagen har vi inte beslutat om några extra åtgärder här i Göteborg. Men detta handlar om ett minutoperativt läge och situationen kan snabbt ändras. Säkerhetspolisen är också med i bedömningen av läget, säger Björ Blixter.

Judiska församlingen i Stockholm har ställt in alla aktiviteter och förhöjt säkerheten efter attackerna i Köpenhamn

- Det som har hänt är fruktansvärt. Det hade lika gärna kunnat vara hos oss. En person har skjutits till döds bara för att han är jude, säger Lena Posner Körösi, församlingsordförande, till Dagens Nyheter.

söndag 1 februari 2015

Är det bön och synagogbesök eller judisk filosofi och kunskap om våra texter som "räddar" fortsatt judiskt liv i Göteborg?


Den utmanande rubriken kan säkert ifrågasättas och man kan hävda att motsättningen som anges inte är en motsättning utan snarare en synergi. Med utgångspunkt från min upplevelse av tillståndet i vår församling vill jag ändå problematisera rubriken.

Sedan lång tid besöks vår synagoga av få medlemmar. Betydligt fler dyker upp på de största judiska helgerna, även om oxå besökarna vid dessa högtider blir färre. Andelen ingångna äktenskap de senaste, kanske 10 åren, där båda parterna har sin uppväxt i en judisk familj är mycket liten. Göteborg är inte unik - samma utveckling kan ses i andra församlingar.

Från församlingsledningen, fullmäktige och föreståndare, sida har receptet för att hindra denna utveckling bl.a varit att avsätta stora resurser för att anställa rabbiner. Har denna medicin var effektiv? Jag anser inte det. Som rubriken anger ser jag kurser, debatter, filmer, läroböcker mm som fokuserar på judisk filosofi, etik, historia som verksamma beståndsdel i den medicin som nu bör prövas. På goda grunder kan man invända mot mitt resonemang och hävda att det är sådant som en rabbin skall ägna sig åt.

Skillnaden ligger i vad man fokuserar. Skall vi försöka bygga en inkluderande lärosituation istället för att försöka med den gamla medicinen att erbjuda böner i synagogan? Skall vi sätta fokus på vad det är som fått judendomen att överleva längre än någon annan religion, att bidraga till världens utveckling på ett beundransvärt sätt, att frambringat genier i konst, politik, vetenskap och filosofi i en omfattning som är oöverträffad? Skall vi samlas för att lära oss om judendom, inte fortsätta att tro att vår framtid bygger på åminnelsedagar över Förintelsen och olika former av antisemitism?

Kan vi påbörja en resa som balanserar mellan tradition och innovation, mellan ett urgammalt arv som förmedlats från generation till generation och förena det med dagens realitet? Måste vi inte inse att den form av judendom som förenade vårt folk inte klarar övergången från traditionellt judiskt liv med studier och synagogbesök - som del av vardagen - till de liv som kännetecknar våra medlemmars vardag idag - dubbla karriärer, tufft att få ihop familjemönstret dåliga baskunskaper i judendom och oftast en partner utan egen förankring i vår religion?

När vi bjuder in till föredrag i församlingshuset om olika ämnen med judisk anknytning kommer ofta många 10 tals besökare. Men vi har svårt att få ihop 10 män till åtskilliga gudstjänster. När den judiska utbildningsorganisationen Limmud årligen i Stockholm bjuder in till föredrag i judiska ämnen trängs 1 000 judar för att lyssna och lära.

Vi har idag ca 100 barn i vår förskola och skola i Guldheden. Utgör inte dessa barn samt deras föräldrar och sannolikt deras nära släktingar en resurs som bör mobiliseras i utbildningsaktiviteter? Skall inte privilegiet att få ha sina barn i en judisk skola innebära krav på föräldrarnas medverkan i en lärsituation?

Är det dags att göra utbildning och studier i judendom till prioritet 1 i vår församling? Om så är fallet måste detta avspeglas i hur vi använder våra resurser framöver. Vad som skall styra vårt val av anställda, inte minst lärare, kantorer och/eller rabbiner.

onsdag 28 januari 2015

De hedrade offren för Förintelsen

Värdigt. Den judisk-romska orkstern JR underhöll publiken vid gårdagens minnesceremoni för Förintelsens offer.

I går var det 70 år sedan sovjetiska soldater befriade fångarna i Auschwitz. – Vi får aldrig glömma vad som hände där, säger George Braun, ordförande i judiska föreningen i Göteborg.

Sedan 1999 har den 27 januari varit en nationell minnesdag för Förintelsens offer, och 2005 utsågs det till en internationell minnesdag för alla som bekämpar antisemitism, rasism, intolerans och främlingsfientlighet.

Bland de många talarna vid gårdagens ceremoni i universitetets aula fanns gymnasieelever, rektorer, före detta politiker samt minnesstundens konferencier George Braun, ordförande i judiska föreningen i Göteborg.

Båda hans föräldrar överlevde Auschwitz och hans mor Emma lever fortfarande.

– Hon är lite för gammal för att vara med här i dag, sade George Braun till GP i pausen, men hon tillhör den lilla skara som fortfarande lever. Snart finns inga av dem kvar.

George Brauns 88-åriga mor var en av alla dem som tvingades ut på dödsmarscherna från Auschwitz. Hon klarade sig undan det slumpvisa mördandet längs vägen, och tog sig ända till Bergen-Belsen där hon senare befriades i krigets slutskede.

En av de inbjudna gästerna var Maria Leissner, före detta FP-profil och numera generalsekreterare i Community of democracies (en organisation för alla människors lika värde).

– Berlinmuren har fallit och apartheid är borta men rasismen finns där, trots allt, som en till synes autoimmun sjukdom. Därför är det så viktigt att vi aldrig glömmer Auschwitz, sade hon.

I sitt tal påminde Leissner också om att även romerna drabbades hårt under förintelsen.

– Endast två romer kom med de vita bussarna till Sverige. Två! Varför var det inte fler?

Trots allt mörker och ett elände till synes utan botten ville Maria Leissner avslutningsvis inte måla verkligheten i alltför dystra färger. I går ville hon fira livet också, inte bara minnas döden.

– Auschwitz är ju även en symbol för att helvetet kan ta slut, att livet faktiskt kan återvända.

George Braun skulle gärna dela Leissners förhållandevis positiva inställning, men säger sig ha svårt att göra det.

– Vi judar har tyvärr vant oss vid att bli hotade från både extremvänstern och extremhögern, och ny tycks de båda grupperna ha förenats med radikala islamister i sitt judehat.

Det finns även andra, mindre tunga orsaker att George Braun skulle vilja dela Maria Leissners positiva grundsyn.

– En optimist och en pessimist kan ju ha lika rätt, men optimisten har ett roligare liv.

tisdag 27 januari 2015

De trakasseras och hotas – för att de är judar

Göteborg har pekats ut som den stad i Sverige där det finns flest islamister som rest för att kriga i Mellanöstern och sedan återvänt. – Jag känner en stor oro över det. Vi har nu en hotsituation de flesta av oss aldrig upplevt tidigare, säger George Braun, ordförande för Göteborgs judiska församling. Foto: Thomas Johansson 

Artikel av Pär Karlsson, aftonbladet.se

Situationen för svenska judar har blivit allt svårare. I Göteborg vittnar församlingsmedlemmar om en tillvaro full av trakasserier och oro – men också om att tron på en framtid i Sverige har börjat sina. Rabbinen Hillel Lavery-Yisrael och hans familj överväger att lämna landet.
– Som jude i Göteborg är man väldigt utsatt, säger han.

För knappt tre år sedan lämnade Hillel Lavery-Yisrael hemlandet Kanada för Göteborg och ett arbete som rabbin i stadens judiska församling. Han hade hört talas om att judar i Europa var mer utsatta, men kunde inte föreställa sig vad som komma skulle.

Första dagen på jobbet besökte han Sahlgrenska sjukhuset tillsammans med sin fru.

– Två stora män med rakade skallar kom fram och skrek ”Sieg heil”. Det blev min introduktion till Sverige, säger han.

Får anonyma hatmej
Även om mycket fungerat bra sedan dess har incidenten följts av flera grova hot och trakasserier, både på gatan och på nätet. Nyligen fick han ett anonymt mejl där det stod att hans synagoga skulle sprängas – med honom själv i den.

Dessutom har han blivit påhoppad på gatan och fått stå till svars för Israels agerande i Gaza.

– Jag försökte förklara att jag bor här och inte har något att göra med det som händer där. Men det var lönlöst.

Nu funderar Hillel Lavery-Yisrael på att återvända till Kanada eller flytta till Israel.

– Det pratas en del om det i församlingen, om att flytta till en plats där vi känner oss säkrare.
En miljon judar mördades

I dag är det 70 år sedan de sista fångarna i Auschwitz-Birkenau i Polen befriades. Då hade omkring en miljon judar mördats där, många av dem i gaskamrar.

Samtidigt som världen i dag minns ett av historiens mest fruktansvärda brott tvingas judar återigen konstatera att antisemitismen växer.

Under flera års tid har det rapporterats om den svåra situationen för judar i Malmö. Trakasserier, skadegörelse och hot med antisemitiska förtecken har tillhört den lilla församlingens vardag. Händelserna har uppmärksammats internationellt och i förra veckan sände SVT:s Uppdrag Granskning ett program som visade att judar inte kan röra sig i vissa områden i Malmö om de bär religiösa symboler, som kippa eller Davidsstjärna.

Men även i Göteborg berättar judiska företrädare att situationen försämrats rejält de senaste åren.
Ökad oro efter antisemitiska dådet

George Braun, ordförande för stadens judiska församling med cirka 1 300 medlemmar, säger att smädelser och hot har blivit vardag på ett sätt det inte var tidigare. Precis som i Malmö är det judar som bär religiösa symboler som drabbas hårdast.

– Dessutom sker det åverkan på våra lokaler. Vi har ett minnesmärke som står mellan församlingshuset och synagogan. För inte så länge sedan hade någon klättrat över stängslet och satt sig och skitit på märket.

Efter terrorattacken mot den judiska matbutiken i Paris den 9 januari, där fyra judar dödades, har oron ökat ytterligare. Dådet var ett i raden där radikala islamister attackerat judiska institutioner i Europa och kallblodigt mördat människor enbart för att de är judar.
”Hotsituation vi aldrig tidigare sett”

Göteborg har pekats ut som den stad i Sverige där det finns flest islamister som rest för att kriga i Mellanöstern och sedan återvänt.

– Jag känner en stor oro över det. Vi har nu en hotsituation de flesta av oss aldrig upplevt tidigare, säger George Braun.

Efter attacken i Paris har säkerheten kring judiska institutioner höjts i Sverige, så också i Göteborg. Nu syns polis utanför både synagogan och de judiska skolorna. Sedan tidigare har man kameraövervakning och säkerhetskontroller.

Det är oklart exakt hur många judar som bor i Sverige. Men enligt de judiska organisationerna rör det sig om mellan 15 000 och 20 000 personer. Statistik visar att hatbrott med antisemitiska tecken i Sverige har ökat de senaste åren.

Radikala islamister största problemet
Judar har under lång tid fått vänja sig vid hot från högerextrema organisationer. Men i dag säger de själva att det är radikala islamister som är det största problemet. Ofta kopplas hat mot judar ihop med Israel/Palestina-konflikten.

En undersökning från EU:s byrå för grundläggande rättigheter visar att mer än var femte svensk jude utsatts för våld eller trakasserier på grund av sin religion. Statistiken visar också att fler än hälften av de svenska judarna ofta eller alltid undviker att bära religiösa symboler offentligt.

Det vittnar även göteborgaren Victor Borslöv-Reichmann, ordförande i Judiska ungdomsförbundet, om. Han säger att varken han eller någon han känner i dag bär judiska attribut synligt på stan. Han berättar att judar även fått vänja sig vid att få ta emot grova hot via sociala medier.

– Det har handlat både om attacker mot judar som grupp och mot mig som enskild jude. Det kan stå ”din äckliga jude” eller att ”Hitler gjorde ett misstag som inte dödade er alla, men ingen fara, det ska vi lösa”.

”Lärare vågar inte undervisa”
Förra året lämnade cirka 7 000 judar Frankrike för att flytta till Israel. Tron på en framtid i Sverige har börjat sina bland allt fler judar i Sverige.

– I somras föddes den tanken, om vi kan leva kvar här. Jag tänker också så, men är samtidigt så dumdristig att jag kommer stanna och kämpa så länge det är möjligt. De franska judarna har det mycket svårare, men vi går i samma riktning här, säger Borslöv-Reichmann.

Flera av de judiska församlingarna tvingas lägga stora summor på säkerhetsåtgärder, något man gärna skulle se att staten hjälpte till med.

Samtidigt ser man stora behov av utbildning på lång sikt.

– Det kommer nya rapporter om att lärare inte vågar undervisa om Förintelsen eller judendomen. Jag anser att det bästa vapnet mot rasism, antisemitism och islamofobi är kunskap. Vågar inte skolorna utbilda går vi en väldigt farlig framtid till mötes, säger Victor Borslöv-Reichmann.

Rabbinen Hillel Lavery-Yisrael var nyligen hemma och hälsade på släkt i Kanada.

– När vi gick till synagogan fanns där inga poliser och dörren var öppen. Vem som helst kunde gå in och ingen var rädd. Jag hade nästan glömt bort att det kunde vara så här i världen.