Den utmanande rubriken kan säkert ifrågasättas och man kan hävda att motsättningen som anges inte är en motsättning utan snarare en synergi. Med utgångspunkt från min upplevelse av tillståndet i vår församling vill jag ändå problematisera rubriken.
Sedan lång tid besöks vår synagoga av få medlemmar. Betydligt fler dyker upp på de största judiska helgerna, även om oxå besökarna vid dessa högtider blir färre. Andelen ingångna äktenskap de senaste, kanske 10 åren, där båda parterna har sin uppväxt i en judisk familj är mycket liten. Göteborg är inte unik - samma utveckling kan ses i andra församlingar.
Från församlingsledningen, fullmäktige och föreståndare, sida har receptet för att hindra denna utveckling bl.a varit att avsätta stora resurser för att anställa rabbiner. Har denna medicin var effektiv? Jag anser inte det. Som rubriken anger ser jag kurser, debatter, filmer, läroböcker mm som fokuserar på judisk filosofi, etik, historia som verksamma beståndsdel i den medicin som nu bör prövas. På goda grunder kan man invända mot mitt resonemang och hävda att det är sådant som en rabbin skall ägna sig åt.
Skillnaden ligger i vad man fokuserar. Skall vi försöka bygga en inkluderande lärosituation istället för att försöka med den gamla medicinen att erbjuda böner i synagogan? Skall vi sätta fokus på vad det är som fått judendomen att överleva längre än någon annan religion, att bidraga till världens utveckling på ett beundransvärt sätt, att frambringat genier i konst, politik, vetenskap och filosofi i en omfattning som är oöverträffad? Skall vi samlas för att lära oss om judendom, inte fortsätta att tro att vår framtid bygger på åminnelsedagar över Förintelsen och olika former av antisemitism?
Kan vi påbörja en resa som balanserar mellan tradition och innovation, mellan ett urgammalt arv som förmedlats från generation till generation och förena det med dagens realitet? Måste vi inte inse att den form av judendom som förenade vårt folk inte klarar övergången från traditionellt judiskt liv med studier och synagogbesök - som del av vardagen - till de liv som kännetecknar våra medlemmars vardag idag - dubbla karriärer, tufft att få ihop familjemönstret dåliga baskunskaper i judendom och oftast en partner utan egen förankring i vår religion?
När vi bjuder in till föredrag i församlingshuset om olika ämnen med judisk anknytning kommer ofta många 10 tals besökare. Men vi har svårt att få ihop 10 män till åtskilliga gudstjänster. När den judiska utbildningsorganisationen Limmud årligen i Stockholm bjuder in till föredrag i judiska ämnen trängs 1 000 judar för att lyssna och lära.
Vi har idag ca 100 barn i vår förskola och skola i Guldheden. Utgör inte dessa barn samt deras föräldrar och sannolikt deras nära släktingar en resurs som bör mobiliseras i utbildningsaktiviteter? Skall inte privilegiet att få ha sina barn i en judisk skola innebära krav på föräldrarnas medverkan i en lärsituation?
Är det dags att göra utbildning och studier i judendom till prioritet 1 i vår församling? Om så är fallet måste detta avspeglas i hur vi använder våra resurser framöver. Vad som skall styra vårt val av anställda, inte minst lärare, kantorer och/eller rabbiner.
