Vi samlas för att minnas individuellt och kollektivt

Vi samlas här varje år, söndagen mellan Rosh Hashana och Jom Kippur för att minnas den mänskliga katastrof som inträffade under den tid som ondskan härjade i världen. En tid inte längre bort än att många av oss som samlats här själva kan berätta om sina upplevelser. Det är i år 70 år sedan grymheterna inte längre kunde döljas utan en hel värld såg med förfäran, skam och raseri vad som doldes bakom murarna och stängslen till Auschwitz, Bergen Belsen, Dachau, Majdanek, Sobíbor och andra läger.

Vi samlas här för att minnas individuellt och kollektivt.

Det enskilda minnet kan säkert vara övermäktigt för många. För smärtsamt att leva sig in i. Men vi vet att det på sikt inte finns något alternativ till bearbetning också av de hemskaste upplevelser.

Det kollektiva minnet har vi alla ett ansvar för. Det är ett oförlåtligt svek att inte minnas vad som hände. 2009 var våra minnestavlor med namn på offer för Förintelsen mellan synagogan och församlingshuset färdigt. Genom att placera dem på en plats där vi befinner oss många gånger under året visade vi vilken betydelse vi anser att minnet av Förintelsen skall ha i vår vardag.

Vi som står här binds samman av vårt kollektiva minne över barbariet som drabbat oss. Det var en period av skräck, vanmakt och smärta. En period som är unik i mänsklighetens historia, även om det inte saknas andra skräckfyllda och fruktansvärda illdåd.

Den är en gammal göteborgsk tradition att samlas idag på begravningsplatsen. På annat håll i Sverige gör man på samma sak, medan denna tradition är okänd för de flesta judiska församlingar i världen. 

Kanske finns det en symbolik att träffas mellan dessa stora judiska helgdagar
• den ena då vi skall vända oss mot våra medmänniskor och be om förlåtelse för att vi eventuellt sårat dem 

• den andra högtiden då vi vänder oss mot högre makter.

En kombination mellan det omedelbara och gripbara och det mystiska och oöverskådliga.

Dynamiken i vår identitet som judar har kanske alltid fått sin näring från denna spänning. Att vi samlas här gemensamt och inte enskilt besöker anhörigas gravar innan Jom Kippur – som är mycket vanligt i den judiska världen – är kanske symboliskt – vi har ett stort behov av samhörighet och det visar sig ju bl. a i att vi har en enhetsförsamling här i Göteborg. Tanken bakom enhetsförsamlingen är att alla, oavsett religiös inriktning, skall kunna samlas.

Vi står här för att minnas, för att tacka de som ligger här samt alla de vars gravar finns på annan plats eller är okända. Tacka dem för deras vänskap, deras råd samt deras inspiration. Samtidigt som vi minns och sörjer dem kan minnet av dem stärka oss att gå vidare i livet – i en förhoppning att lidande och terror en gång skall förpassas till historien. Det kan kännas tungt ibland att orka vara optimistisk – men någonstans i oss alla finns nog ändå en visshet om att människor kan vara goda, respektera varandra och önska leva i frid med varandra. Det är en tid som vissa kallar messiansk.